Därför kommer här ÄNNU ett blogginlägg. det går inte att hjälpa, jag bara måste få ur allt. Annars kanske jag sprängs. Min fd. svärmor, skolad i den Freudianska andan skulle säga att jag måste lära mig att härbärgera mina känslor och impulser. Det kanske ligger något yttepytte i det men ärligt talat, HUR KUL ÄR DET? Och hur galen blir man DÅ?
Det blir kort iallafall, för tiden är som vanligt…slut? Nej men jävligt knapp (ooops en svordom, det betyder att jag är ÄRLIG).
Arbetsdagen var seg. Jag fick ont i rumpan igår av allt sittande, idag gjorde jag som sjukgymnasten sagt åt mig och stod upp. Detta resulterade i ont i fötter och rygg…nu nästan galet ont. När jag kom hem var det i vanlig ordning full cirkus och jag började med att plocka saker på golvet med tårna då jag bar kassarna från matbutiken. Därefter plockade jag rent i köket för att kunna lägga upp maten (inte tillreda för jag köpte mig fri idag (igen)). På väg ut för att jaga rätt på ett barn halkar jag på den algbevuxna trallen utanför huset och faller helt galet och landar på den ”friska” höften. Armbågar skrubbades, kläderna blev dyblöta och skitiga, handen skrapade. Jag blev paff, rädd och ledsen men framförallt fick jag nu ÄNNU ondare och trodde jag skulle tappa greppet helt. Maken fick hjälpa mig upp, jag var som en skalbagge.
Mat åts. Jag tog hand om tvätten och mer disk.
Vi försökte lägga barn i tid. det spårade ut. Jag hade för ont för att kämpa på och lät killarna gå ut för att leka av sig lite, maken lade surpluttan. Några minuters lek med nyupphängda gungan resulterade i en sårskada på barn nummer fem.
Blod, panik, skrik och kirurgiska åthävor på köksgolvet utbröt. Maken samlad och lugn, jag gråtfärdig av smärtan och tröttheten.
Pojken plåstrades ihop. Maken assisterade på ett utmärkt sätt. Han borde blivit syrra. Både bättre arbetsförhållanden och lön…å så en möjlighet att vara mig underställd;).
Det braiga med blod är att det ger en tydlig signal om att det är allvar. Man kan blöda ihjäl invärtes utan att någon bryr sig men BLÖÖÖÖDER man utanpå , då får man ordentlig hjälp. ( Jag inser här att jag spårar ur och att det i vanlig ordning blir ett långt inlägg. Ni som inte orkar får stanna här och läsa resten imorgon, det är OK). Han lade sig i sängen utan knot och somnade fort. Men inte förrän han försäkrat sig om att han ska få köpa en bandvagn när han är stor och att näsan skulle läka. Han pillade lite på plåstret också men då skrämde jag honom lite…men bara så pass att han slutade pilla.
Medan jag lade Edgar kärvade det med Tylla och Frank. Jag erbjöd att göra mer välling.
Ungen somnade efter ett tag och nu är två nere, en kvar att sänka…
Jag har givit bort alla värktabletter till bättre behövande så jag får lida inatt. Kanske en GT gör jobbet? Eller kanske jag lyckas hälla även den över hela mig och behöva knäskura? Jag aktar mig för ginen. Den är ju helt livsfarlig!
Imorgon kommer jag vakna med ny energi, hoppas jag. Det funkar ju lite så här hemma. man kämpar hela dagen, somnar som en död och på morgonen har man liksom glömt hur jävlig en helt vanlig dag kan vara…