Tylla talar

Hej, kära läsare, jag har varit fullständigt upptagen av livet sista tiden och har inte kunnat rapportera så mycket. Jag har ju fått byta arbetsplats. Nu är jag placerad i ett gammalt elhus, väldigt olikt mitt tidigare arbete. Jag börjar finna mig till rätta. det är nya rutiner, nya stora och små. En av mina medboende s.k. syskon har placerats i ett annat hus, lite längre bort. Skolan kallas det. Det är för dem som vuxit ur förskolan och tydligen måste särskiljas från oss. Jag antar att det är då det börjar gå utför. 

Men jag har det ganska bra faktiskt. Den där semestern med mina egna stora var ju förfärlig de höll oss inomhus och det var knappt vi fick bada! Allt jag hört tidigare om semestrar innefattar sol, bad och utelek. Inte i den här familjen inte. De verkar gilla att sitta inne och tala om hur trevligt det är att vara ute. Hösten verkar faktiskt vara en bättre årstid. Med höstkläder som man kan bada i. Galon kallas det. 

Jag har börjat laborera mer med talet. Jag babblar på i olika ljudgrupper. Det kan vara bubbelibla bal bibino no da. Eller med välkända saker som kattemat, atten, kläääninn och så vidare. Jag har också märkt att ljud i kombination med rörelser är effektivt när de storas fantasi inte räcker till. Man kan också släpa dem dit man vill att de ska gå, sura (då får man mycket uppmärksamhet) och ibland funkar det att kasta saker på dem. 

Det lustiga med att kasta saker på de vuxna är att man aldrig vet hur det ska ”landa”. Ibland blir de arga, oftast kombinerat med exklamationer av typen: -Aj! men ibland kan man få ett skratt…? Inkonsekvent som tidigare och jag måste studera mina medboende mer. De är väldigt bra på att kasta saker, se sura ut och det händer ganska ofta att de skriker åt de vuxna. Fast de har inte riktigt samma framgång som jag. Det verkar vara lättare att komma undan med saker när man är mindre. Det ska man passa på att dra nytta av tänker jag.

Vi har ändrat lite sovrutiner också. Tydligen ska jag sova ensam och övriga sova i ett annat rum tillsammans. Återigen helt vettlöst. Det betyder ju att hur jag än snurrar runt i sängen, tar hela täcket och ramlar över sängkanten är det ingen som bryr sig. Mycket otillfredsställande. Därför har jag     börjat skrika till lite då och då under natten. Det brukar sluta med att jag får sovsällskap som jag kan ligga på, under eller sparka lite på. 

Nu ska jag ladda mina batterier för ni vet väl att barn aldrig vilar, de laddar om!

 

Å hej!

Vilken start på hösten! Två nya ställen att lämna barnen på, ett pyttenytte hus och skolstarter. Jag hoppas det blir en mild och torr höst efter den här fruktansvärt regniga sommaren. Vi har nog inte varit på badet mer än tio gånger denna sommar. Sådant lider jag av. Sitta inne och glo på gråväder är minsann ingen höjdare.

Jag var på föräldramöte igår, vanligen är det något jag avstår från. Jag inväntar ”rapporten” men eftersom vi är nya här kändes det nödvändigt. Och jag är glad att jag gick. De två pedagogerna är så engagerade och när de beskriver vad de gör under en dag på åtta timmar fattar man nästan inte att det är möjligt! Djupt imponerad av vad förskolorna där jag varit inblandad åstadkommer med mina barn. Verkligen. Även om det varit svårt att lämna det gamla så lär jag mig igen att man inte ska rädas förändring.

Tylla har börjat tala mycket mer. Det mesta är rappakalja och även om jag gör mitt allra yttersta för att förstå går även en idérik och associationsbenägen entusiast som jag bet oftast. Hon har några schyssta standardfraser som jag förstår men sen är det mer oklart. Glass kan hon bra. det säger hon när hon hänger i handtaget till frysen dessutom så det är svårt att inte fatta. Sen har hon ett nytt favorituttryck, ”kattemat”. det säger hon medan hon blandar kattmat med kattsand…mycket intressant, och dyrt.

Hon hänger efter de större barnen på dagis får jag höra och är en rolig unge tydligen. Som alltid roligt att höra att barnen sköter sig borta även om så inte alltid är fallet hemma. Men att hon redan hänger efter de äldre killarna…det ska jag ligga lite lågt med här hemma. Maken skulle nog inte gilla det. Meeeeen kanske hon också kommer gilla yngre män när hon blir äldre, de är ju så formbara, NOT!

Vad gäller de övriga småbarnen har Frank börjat tala mer. Han brås där på sin äldre syster…jag ska inte säga vem men en som gärna berättade saker utan att någon psykiskt frisk person kunde förstå vad hon menade. Konsten att återberätta är inte alltid lätt att lära sig. Han låter ungefär så här:

-Mamma.

-Ja (jag då).

-Öh, vet du.

-Nej (säger jag som redan tröttnat)

-Öh, vet du.

-Nej, tala gärna om för mig. (Jag som slår knut på mig själv för att inte säga typ; fokusera nu och säg det snabbt).

-Öh, mamma vet du. Jag har sett, öh, vet du, jag såg en sak förut. Du vet, öh.

-Nej jag vet inte, när? Igår? På TV? (Helt uppgiven försöker jag här ge honom lite fart och tänker så det knakar på vad ungen kan ha sett, hört eller upplevt senaste åren då tidsuppfattning inte är barns grej).

-Ååååå (ilsket) Nu glömde jag! Du stör mig. Nu måste jag börja om!

(AAAAAAAAAAAAAAAAAh skriker jag i huvudet och tar ett ansträngt andetag)

-OK, vad var det du såg? (Mitt förställt lugna jag).

-Öh, jag såg en sak. Men jag minns inte vad det var. Kan jag få en glass?

-GAHHHHHHHHH!

Där ungefär befinner vi oss i konversationstekniken. Jag tänker på något min mor sade till mig för att orka stå ut i kontakt med andra besvärliga människor. ”Anna, tänk att alla är patienter, då kan man klara vad som helst”. Hon har även, trots att hon är ateist levererat följande ”tänk att gud sänt dig den här personen att öva på, så att DU blir en bättre människa”. En sann psykiatrisk insikt där.

Ibland när jag i min förtvivlan ringer henne för råd om hur jag ska gå tillväga säger hon ”du behöver….ett trollspö!”. Och det är ta mig tusan sant, jag behöver ett trollspö, ett som glöder i toppen och som sprider sömnsand och elchocker. Då skulle jag få kontroll på min situation på nolltid. Tur att en liten unge fortfarande är följsam och lätt att hantera.

Jaha, det var det. Egentligen hade jag tänkt se på Svtplay men jag kom av mig.  Jag har hört att en ny deckarserie har startat, den fick tveksamt betyg i radio men ett avsnitt ska man väl kunna klara? Jag var ju skeptisk till Elementary också men det har ju utvecklats till en veritabel förälskelse! Och han blir lite galnare med tiden den där Sherlock tror jag….