Ni vet ju att jag jobbat mycket inom psykiatrin. Jag arbetar nu inom allmänmedicin, i väntan på AT. Jag träffar emellertid i princip samma patienter, eller i alla fall ganska så många med likartade symptom. Symptom på att vardagen för vanliga människor innehåller på tok för mycket stress.
Ibland tänker jag att mitt liv består av: Bråka på barnen kläder, rusa iväg i ottan, arbeta tills jag är andfådd, handla på lunchen, kasta mig i bussen och hämta barnen (eller för all del så har maken fått göra det på sista tiden då jag inte vågat gå i mörkret med dem alla på landsvägen), kasta ihop mat, stirra på dem någon timme och sedan kämpa ner dem i sängen igen. Det brukar vara klart vid ca 21 på kvällen och DÅ ska jag och maken tala med varandra/umgås. Vanligen är vi då så trötta att vi inte orkar annat än att ligga i sängen och se 5-10 minuter av någon serie. Sedan sover vi förhoppningsvis en hel natt (vanligen vaknar minst ett eller ibland tre barn och stör en så vi måste flytta runt i sängarna).
Jag är inte ensam om detta. När jag fortfarande arbetade på psyk berättade de blivande husläkarna att 50% av deras mycket dyrbara arbetstid ägnades åt psykiatriska åkommor (ffa utmattning, ångest och depression). Nu sitter jag här och tar emot mestadels ”psyk” pga mina tidigare erfarenheter, och jag jag inte mer än bekräfta detta. Och vilka är det då som kommer? Jo, helt vanliga människor. Som har ARBETAT sig till depressionens och utmattningens rand. Det kan vara både kvinnor och män men förmodligen är 85% kvinnor. Dessa dubbelarbetar oftast och är som jag kallar det ”hembrända”.
Jag är uppvuxen i en konservativ familj. Man ska göra rätt för sig, inte gnälla, vara duktig och göra sitt allra, allra bästa. Man ska heller inte förvänta sig att någon annan ska ta hand om en, klara sig själv är en dygd….Att klara sig själv har väl gått så där för mig. Jag är mycket beroende av att ffa min mamma hjälper mig med ekonomi och barnen. Men på det stora hela försöker jag verkligen klara mig själv och slita så gott det går med barn, arbete och …..ja och vad då? Det hinns inte med så mycket mer faktiskt.
Jag har en massa tips till dessa människor, de tänker jag inte ge er nu, jag tänker större. Jag tänker att detta är vår största samhällsfara! I takt med att arbetslivet ”slimmats” och effektiviserats har ibland en person blivit kvar med de arbetsuppgifter som sex personer utförde för 5-10 år sedan. Det är en bra grogrund för psykisk ohälsa.
Jag har tidigare lobbat för att det ska vara FÖRBJUDET för föräldrar med små barn att arbeta heltid. Det är inte bara en jämställdhetsfråga, det är en fråga om vår framtid. Om vi arbetar oss sjuka orkar vi inte vara trevliga mot vår familj, vad leder det till i förlängningen? Irritabilitet och aggressivitet gentemot familjen och barnen vittnar många om. Det är ju helt åt helvete.
Vad är viktigt i livet? Arbetet eller det man arbetar för? Livet. Att kunna ha råd att leva. Att kunna sova. Att orka le mot sina barn.
Jag tycker på allvar att politikerna måste sätta sig ner och titta på detta. Ohälsotalen, de som skjuter i höjden just nu, beror till största delen på stressrelaterad ohälsa! Det är delvis fråga om att kvinnor dubbelarbetar, kvinnor är mer sjuka än män, men det beror också på att alltför många gör för mycket! Jag tror att en sextimmars arbetsdag vore en lysande idé för alla. Kvinnor sitter nu på arbetstiden och tänker på barn och hem…Man kan också tänka sig att det då görs utrymme för fler på arbetsmarknaden. Här kan staten påverka genom att sänka arbetsgivaravgifterna och jag som själv haft anställda vet exakt hur dyrt det är med personal. Företagen och det offentliga skulle säkert ha igen pengarna på att slippa betala ut sjuklöner, stå för rehab osv osv. Jag är helt övertygad om att ekvationen går ihop om man skulle låta en hälsoekonom titta på detta! Och ja, man kanske får ut lite mindre i lönekuvertet men det måste ändå vägas upp av kvaliteten på livet. OCH kanske är det så att man trots att man arbetar mindre kan ha bibehållen lön om arbetsgivarens konstader sjunker och arbetstagaren blir mer effektiv?
Tänk er två timmar mer hemma…..
Så, avslutningsvis: Ropen skalla, mer sex åt alla! Nej, jag menar…Ropen skalla sex timmarsarbetsdag till ALLA!
Var god skölj!
Instämmer helt och hållet – då kanske det öven kan bli fler ”enklare” jobb, för alla de som inte fixar alla de krav och pseudokrav som ställs i dagens arbetsliv.
Skönt med medhåll, det är ibland lite ensamt att skriva här i cyberrymden…;)
Anna
Kan tänka mig det, som läsare är det rätt sällan jag kommenterar. Särskilt om man inte kan skriva ngt smart eller ”catchy”. Tror en gilla-knapp skulle kunna göra så fler kanske blev synliga – förutom som statistik. Var ngn bloggare som hade det ett tag (tror det var Anitha schulman på typ förra eller förförra stället, men kan ha fel). Men som sagt, jag läser 100ggr fler inlägg än jag kommenterar. Tack för din blogg!
En gillaknapp….mm det vore något! För min del tycker jag inte man måste skriva ngt smart, jag tycker att all feedback är rolig, eller….inte den jag fick när jag sågade RAW-food kanske på Stunder av lycka…den var ju mer ”foliehattig” och märkligt nog är sådana ofta väldigt aggressiva….kanske man blir sådan av för mycket hälsokkost!?!;)
Tack för att du läser!!!!!
A