Nej det är inte jag som skrivit detta. Jag letar ibland efter andra bloggar, sådana som kan engagera. Det är minsann inte det lättaste. Jag läser då och då några av de stora men jag finner dem allt för ofta för tillrättalagda. Jag förstår varför, de är rädda att röra upp, sticka ut och oroa. Kanske vill de inte dra till sig nättroll. Men för min del skulle det vara helt meningslöst att skriva på det sättet. Ja faktiskt totalt meningslöst. Så jag googlar då och då efter bra vardagsbloggar. Igår stötte jag på denna. Det är något kärt med denna sakliga redogörelse. Jag blir lite sorgsen av att en fönsterruta blåst av, tycker det är tråkigt att hon inte ska odla mer och önskar mig en stilla stund med en stickning och en god vän. Jag frågar inga frågor, jag läser inget mer. Jag är nöjd och lite road över att människor skriver ned vad de sysslat med under en blåsig måndag, som för att få ett vittne på sin existens.

För min del skriver jag av alla möjliga olika anledningar. Ibland i ren ilska/panik/galenskap? Ibland för att dela med mig av något omistligt (oftast en ljus idé jag själv fått eller ett bra recept?) som en lista över bra eller dåliga saker, politik eller städtips för män. Ja ni vet, det finns ju miljarders anledningar för mig att skriva. Men oftast har jag någon nerv (inbillar jag mig). Jag undrar vilken dag jag skulle sätta mig ned och skriva något som liknar det ovan….kanske på hemmet? Så länge jag har man och barn, eller eventuellt mina föräldrar, min farbror eller bror omkring mig (och vissa ministrar i olika media) sinar jag inte bloggmässigt.

Här kopierat från en toppbloggare. Jag skulle vilja fylla på med lite ord, några det i texten och skriva om lite. Även här en fullständig redogörelse för en dag, inte lika fängslande dock, sannolikt på grund av språket. Men otroligt nog är det detta som får flest läsare, många många fler!