Maken hade AW på jobbet idag. Jag var förberedd, ingen middag var planerad utan jag tänkte att de får det de är sugna på när de är sugna på det…öh….ni hajar. Mackor med lagom mycket smör hade jag tänkt.
Efter kören åkte vi hem till stugan. Allt gick jättebra. Jag åt gårdagens rester och tänkte inte mer på barnens mat för vanligen när jag serverar dem äter de INGENTING. Men idag ville frank såklart ha mat. Tacos närmare bestämt för jag hade väl andats det igår men sedan insett hur korkat det är att laga mat till alla när ingen ändå vill ha. Jag sa att han kunde få en macka….nej, han ville ha tacos. Suck.
Edgar kom ut till köket. Han ville ha våfflor….han hade sett att jag tagit fram gammal våffelmix från gömmorna och nu plötsligt var det det han ville ha (ni vet ju att jag rensar i skåpen). OK, det kan jag fixa, faaaaast något våffeljärn har jag inte sade jag. Det var OK. Mycket viktigt att dubbel- och trippelkolla att saker går bra här hemma de är lite fanatiska med hur saker ska göras minst sagt. Men våffla i form av pannkaka var OK. Bara han fick hallonsylt. Check! Bara E ville ha våffla, tylls ville bara skära i sin. Frank rynkade på näsan, han ville ha tacos….
Medan jag höll på att duka av märkte jag hur tyst det var….Ja, det blir väldigt tyst när man häller ut våffelmix och fånar runt i.
Jag kastade ut dem ur köket och dammsög.
Klonk!
-Ååååååh, Tylla, vad gör du?
-Våttar….säger hon stolt.
Att ”vått a” är att blöta ned. denna gång med saft, på vardagsrumsgolvet. Ett helt glas. Jag var ändå tacksam att hon inte våtare i våffelmixen. Jag antar att det blir klister. Alltid något. Är jag gnällig nu? Nä, jag är bara saklig.
Sen var det väl över nästan. Vi flyttade oss till sovrummet, för att varva ned och invänta John Blund. Då behövde E gå på toa. I tre omgångar…mystiskt. Sista gången hörde jag honom snyfta där inifrån…
-Hur går det älskling?
-Snyft.
-Men älskling hur mår du? (Vettskrämd mamma som hatar magsjuka men som inte vill skrämmas).
-Jag, snyft, är rädd för att spy, snyft, hulk gråt.
-Oj, men mår du illa? sa jag och strök honom över pannan. -Är du varm? Har du feber?
-FEBER???? Snyft gråt, hulk. Då kräks jag. Det är regeln!!!
-Jag hämtar termometern. (Superlugna mamman som anar att allt håller på att skita sig totalt här utan maken men som inte kunde låta bli att tycka att han är fantastiskt rolig den lille hypokondrikern).
-Uääääääääää (livrädda hulkande lille E som ska gifta sig snart med sin fröken).
-Nej då, du har ingen feber, sa jag. Är du klar nu?
-Ååååå vad jag älskar att inte ha feber eller vara magsjuk. Jag mår bra nu!! sa ungen och hoppade ner från toan.
-Å vad bra! (Sa mamman som i smyg tog med sig en liten hink till sängkanten. Det skadar aldrig att rusta för det värsta).
Ridå.
