Jag har varit på en hel del föreläsningar senaste tre veckorna. Jag började till och med referera till mina arbetskamrater som ”kursare” något som jag tidigare förbehållit mina studiekamrater på tandläkar- och läkarprogrammet. Vi är ju studenter med lön så det stämmer ju delvis.
Har jag lärt mig något då? Jo, rent teoretiskt har jag faktiskt lärt mig några saker, som att man numera kan bota tidigt upptäckt MS, något som inte var känt när jag gick medicinkursen för många år sedan. Väldigt häftigt och jag hoppas bara att alla husläkare kan hitta symptomen i tid så att vi kan göra något åt denna sjukdom. Sen har jag väl mest borstat av gammal kunskap, ändrat lite på vissa behandlinsregimer. Det allra bästa på hela den här tiden var när en IVA-läkare berättade om hur man ska kommunicera på akutrummet. Ni vet vad en IVA-doktor gör va? Om inte kan jag meddela att det i Sverige är en narkosläkare som arbetar på IVA (IntensivVårdsAvdelningen) och har fokus på att hålla alla organ vitala. En narkosläkares främsta uppgift är att hålla fria luftvägar. Man ringer på dem när man får in en patient som inte andas bra eller alls.
Hur som helst, hon sa en så otroligt bra sak; man äger informationen tills man fått bekräftelse på att informationen gått fram.
Ex. Jag är traumaledare på traumarummet och vill ha en blodgas tagen. Jag säger till sjuksköterskan Malin:
Jag: -Tar du en blodgas Malin?
M: -Jag tar en blodgas .
Jag: -Bra
M: -Blodgas tagen.
Jag: -OK.
-Pat retinerar CO2, säger jag sedan jag läst av blodgasen. Varpå undersköterska Fredrik skruvar ner syrgasen för att patienten inte ska sluta andas.
F: Jag har skruvat ned O2 till 2l.
-Bra Fredrik. Säger jag som nu är mycket nöjd (om än oroad över hur i helsike jag ska göra med min KOL-patient som inte får tillräckligt med syre och har ett krossat bäcken som jag ännu ej vet om då jag bara kommit till A, egentligen är jag på D men ni hajar kaos i skallen).
Och där har ni ett exempel på Loop-kommunikation. Ett system för att arbeta på ett säkert sätt.
När jag fick höra detta (som jag redan kände till egentligen men glömt av) kom jag att tänka på att jag faktiskt gör precis så här hemma. Jag säger till maken att diska och nöjer mig inte förrän han grymtar/tjafsar emot eller säger ja. Ändå händer oftast ingenting….Jag fick därför en anledning att fundera mer kring vår kommunikation här hemma.
För jag vet ju att man kan svara ja men sedan faktiskt inte minnas det. Är man drabbad av utmattning är det synnerligen vanligt skulle jag säga. För att inte ha ihjäl en patient som inte andas måste man först veta att man har noll arbetsminne och även veta att man måste skriva ner saker på listor för att kunna minnas. I detta läge skulle jag ej rekommendera att ej arbeta på akuten. Det kan också hjälpa att man bryr sig om vad som händer med patienten och eller vad som händer med en läkare som inte sköter sin uppgift.
Vad är då makens problem? Jag vet inte helt ärligt, kanske det ligger i att han inte VILL göra det jag ber om? Imorse sa jag till maken att sätta på Tylla strumpor. Jag gav honom strumporna i handen där vi stod i hallen i begrepp att gå ut. Fyra och en halv minut senare var vi i bilen och när vi kom fram var ungen barfota. Han hävdade att jag aldrig gjort något av det ovanstående. Jag kan sätta en tusenlapp på att han har strumporna i jackfickan. Jag är så tydlig jag bara orkar men helt ärligt börjar jag släppa greppet om att allt ska vara perfekt.
I bilen visade det sig också att F inte hade någon frukt med sig och att Es vantar legat hela natten blöta i bilen…..SUCK! Vantarna visste ju inte jag om för det var inte jag som hämtade men visst, frukten hade jag kunnat minnas. Jag sade till mina medpassagerare att det är vårt ansvar ihop att ha en så pass lugn morgon (de tjafsar, bråket och vägrar det mesta) att mamma och pappa kan komma ihåg saker och att en snart sjuårig pojke kan ta på sig strumpor själv (han hade heller inga strumpor).
Men det som inte dödar härdar har jag hört, jag hoppas bara innerligt att mina barn tar efter mig på den här fronten så jag slipper se deras framtida partners slita ihjäl sig och skylla på MIG!
Hur som helst så tänker jag fortsätta med Loopen, utan den är jag nog helt lost.
Nu kommer helgen, den näst sista innan flytten kanske drar igång. Barn ska forslas hit och dit för att maken ska kunna jobba. Jag blir väl som vanligt ståendes med flyttkartongerna….jag hatar flyttkartonger innerligt.
Ha en skön fredag och glöm inte DU äger informationen till DU vet att den landat hos den andre, OK???