Dödsbrev

  IMG_6865

”Det rekommenderas ofta att man skriver ett förlossningsbrev en tid innan det är dags att åka till förlossningen. När du väl står där i förlossningssalen kanske det inte är tillfälle att börja fundera på hur man vill ha sin förlossning. Se ett förlossningsbrev som en viktig mental förberedelse inför förlossningen” Från babyhjalp.se

 

Jag funderar ofta på livet och döden. Nu mer än någonsin när jag även arbetar nära livets slutskede. Häromdagen kom jag ihåg att jag tyckte att förlossningsbrev var en så utbota dum idé, det gav mig istället idén till et så mycket viktigare brev. Ett DÖDSBREV. Jag som lider av allvarlig dödsångest vill ju inte gärna närma mig tankar på döden (detta gör mitt arbete på ett akutsjukhus desto nervigare). Lite masochistisk är jag alltså som ständigt gör just detta. Men har man sett tillräckligt många människor dö får man en ganska bestämd uppfattning av hur man själv vill gå ur tiden. Jag vill göra denna passage fridfullt, smärtlindrande och omgiven av de jag älskar/de som älskar mig. Jag skulle gärna slippa slangar, sjukhus, pipande apparater och en massa mediciner som fördunklar mitt sinne. Helst vill jag ju inte dö före 120 år men så mycket kan man kanske inte hoppas på. Jag tränar för lite för det. Jag skulle också gärna vilja dö i ett rum som inte doftar urin. Men jag vet ju att allt inte är möjligt och att sjukvården går på knäna i mångt och mycket.

Jag har skrivit lite om att stirra ingentinget i vitögat. Och så är det med mig. För att ta hål på det otäcka måste man närma sig det. Jag kommer säkert aldrig skriva ett dödsbrev, jag lallar nog vidare och hoppas att just jag är odödlig eller jag släpper nog lite ”hintar” här och där som jag hoppas de runt omkring mig ska snappa upp utan att få för mycket ångest. Som att jag vill bli begravd hel i en kista och nedgrävd i Lindesberg, att jag inte vill att de kommer till gravstenen (snyft) utan istället tänker lite på mig och vad jag gjort och kanske tänder ett litet ljus på min namnsdag (hulk). Barnen får gärna sjunga om det orkar och vill, maken får berätta om hur fantastiskt snygg jag var när vi träffades och någon bra vän får berätta om hur jag som vild 18-åring hoppade bungyjump, nattdök med tuber och klättrade i klipporna i Stenhamra 18 meter upp och sedan hoppade ned i det iskalla vattnet.

Jag har personlig erfarenhet av att bli vettskrämd av sjukdom. En mycket nära anhörig har drabbats av cancer inte mindre än två gånger. Första gången minns jag inget av men den andra gången togs jag med full kraft. Märkligt nog märkte jag att jag blev väldigt strukturerad mitt i det känslomässiga kaoset och rädslan. Jag började planera en begravning med alla tänkbara detaljer, gjorde mentala anteckningar på talet jag skulle tvinga mig att hålla med hjälp av lugnande medel eller champagne. Tack och lov slapp jag men nu vet jag hur jag reagerar. Jag hanterar kaos genom detaljplanering. En ganska bra egenskap om jag får säga det själv.

Alla som varit i dödens gränsland ändras en aning, man får andra perspektiv. Vad som är viktigt i livet. En sak är väldigt säker, at arbeta och göra sådant som inte är lustfyllt ligger inte högt i topp där. Man vill resa, uppleva, umgås och bara vara. Minnen blir också väldigt viktigt.

Jag ska inte plåga er mer med mina dystra  och existensiella funderingar, jag hade ju lovat skratt och glam. Just detta är det förtvivlat tunnsått med just nu. Men kanske detta kan roa? Jag har copy pasteat en text från ovan nämnda babysajt och bara bytt ut ordet förlossning mot DÖD. Jag tycker som sagt att detta är ett helt relevant brev att ha med sig, mycket bättre än att ha ett vitbrev som bara handlar om ens begravning. Den kan ju andra ordna. Att dö det är så otroligt galet knasigt, att liksom inte finnas mer och sen aldrig finnas igen. En svårgripbar tanke verkligen som nog är upphovet till att vi skapat en massa religioner för att inte helt bryta samman.

IMG_6630
Vår gata är en kyrkallé. Omgiven av själar är vi här, på kvällen lyser kyrktornet mitt för köksfönstret.

Här kommer min version av skrivinstruktionen:

Att skriva ett dödsbrev ger dig en möjlighet att fundera igenom hur du vill att din död ska se (den del du kan påverka). Dödsbrevet lämnar du till den sjuk- eller undersköterska som tar emot dig på sjukhuset/boendet. Tillsammans med din journal ger detta dem en bra bild av din ohälsa och din vilja så att de kan stötta dig på bästa sätt.

Gå gärna igenom dödsbrevet med din kontaktperson på VC, så att det du skrivet är realistiskt.

Ett dödsbrev är inget statiskt dokument. Börja skriva dödsbrevet när du känner dig redo och uppdaterar det efterhand som du samlar på dig mer kunskap. De flesta dör mellan 80-85 års ålder så ha detta som riktmärke så att du inte börjar skriva dödsbrevet försent.

IMG_6869
Jag letade efter kända personers gravar här i februari. Jag fann inte de jag letade efter men väl Ralph Erskines grav.
IMG_6626
Hatar döden, på allvar, jag HATAR döden!

2 svar på “Dödsbrev

  1. Jag hatar döden, jag också. Det svindlar för ögonen när jag tänker på att livet bara tar slut.
    Du har nog glömt att byta ut förlossningen mot döden på ett par ställen, säkert av trötthet.

    1. Men hej!

      Oj oj oj hur galet blev inte det. Jag skrev i ett annat format först och klistrade in…då försvann ändringarna. Men trötthet spelade säkert in där med. Tack tack tack för att du korrläste. Hatar att skriva fel också för övrigt.
      A

Kommentarer är stängda.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen