Jag lockade med fd/nuvarande grannen med barn hem på middag. Maken arbetar sent. Kåldolmarna åts med god aptit av ALLA utom mina tre minsta, tonåringen fick nudelwok. I eftersvallet av dessa sex barn och matlagningen sitter jag nu och återhör dagens kulturprogram i P1. Återigen minns jag hur motvillig jag är emot poesi. Poetissan berättar att först kom bilden av boken in i huvudet…den skulle vara ORANGE. Den förra hade varit grön, lindblomsgrön tydligen. Sen radades en massa ord upp som skulle beskriva bokens innehåll samt tanken bakom: ”Boken som objekt och rum, materialitet (alltså inte som i materialet med betoningen på sista stavelsen utan med betoningen på näst sista t:et, alltså som i plasticitet), en frontal bok….i metallicfolie, som en orange monolit”).
Och DÄR förstod jag precis. Faktiskt, it´s true, I understoooood. Den skulle hänga dåligt ihop för mig. Hon ville röra sig maximalt i alla riktningar, behandla artificialitet, plast, pornografi och vapenindustri. Den heter Chow chow.
Försörjer sig folk på sådant? Allvarligt alltså? Hon läste sedan en eller två sonetter med lite för mig okända svenska rappare i och jag kände verkligen INGENTING annat än att Jan Guillou har så fruktansvärt RÄTT. Poesi är inget annat än obegriplig text. Jag kan absolut förstå det vilsna i orden, grus och snor, evig kärlek osv osv lalalalalalala men herregud. Ge mig något verkligt, rada inte bara upp massa pretentiösa och fluffiga ord som signalerar hårt, varmt, kallt och död kontra lust, blod och kärlek. Det är bara för osannolikt att det ska ta fyra år att skriva ihop detta. Jag får en känsla av att en apa och en slumpvalsgenerator med algoritmen motsatta betydelser skulle kunna framkalla motsvarande på fem till tio minuter. Förlåt mig men så känns det. Jag vill ha en genomtänkt text, som inte hoppas på att läsaren har ett inre kaos som svarar mot detta lösryckta. Totalt galet. Och bara det att boken börjar som en färg och tar avstamp i porr och vapen…det känns som effektsökeri.
Jag tänker på Yahya Hassan, ni vet dansken som sitter på kåken, han kan förmedla en historia med sin poesi. Kondensera sina erfarenheter och tankar. Här känns det mer som man behöver Risperdal för att få ihop säcken. Och förlåt igen…jag är ingen litterärt skolad person men ÄR DETTA BRA? Eller bara…konstigt?