Irritation

När man flyger in över Sverige och närmar sig jordytan är detta faktiskt ofta det man ser. Röda hus med vita knutar och en hel massa barrskog.

Sömnlöshetens pris är eldfängdhet. Jag sov bara två timmar natten till igår, detta ledde till att jag kompensatoriskt föll i dvala vid halv åtta igår ikväll men i vanlig ordning tvingades upp av två barn vid olika tillfällen under natten och låg på tre olika ställen med min slitna kropp. Ändå nöjd med den totala summan timmar jag fått i mig steg jag upp och tog mig an morgonbestyren. Pressa juice till mig, assistera Edgar med sin, servera maken kaffe med varm mjölk (på sängen) och sen försöka få ett glas juice själv. Jag slog på radion och råkade tuna in på Lundströms bokradio. Jag är väldigt skeptisk till kulturprogram som helhet, jag ogillar den högdragna tonen, speciellt ogillar jag att man ska övertolka saker och vränga ut och in på allt. För mig är det så här: Man skriver precis det man menar och så landar det hos mottagaren som kanske förstår exakt för den har samma erfarenhet eller så går det läsaren förbi för den kan inte fatta. Vissa med god inlevelseförmåga kan föreställa sig saker, har empati, och den kan utan egna erfarenheter få en skymt av vad som menas.

Idag handlade det märkligt nog om det allra värsta jag kan tänka mig, övergrepp på barn och ändå ville jag lyssna….jag brukar annars omedelbart stänga av radion (tidigare tvn men jag ser ju bara strömmade serier numera och väljer själv) för jag mår så illa bara vid tanken på detta. Men den här mannen fascinerade. Långsam, lite släpig överklassengelska som är så svår att inte förtjusas av talade om det allra värsta, som han själv blivit utsatt för. Det var några oneliners också, som att engelska överklassen är de sista Marxisterna (de tror nämligen fortfarande att klassamhället finns) som drog mig till detta. Men Lundström själv med sin ivriga och lite käcka röst irriterade. Det i samverkan med att barnen vid frukostbordet ideligen störde mig gjorde att jag slutligen drämde handflatan (inte näven, det vore för läskigt) i bordet och skrek rakt ut att jag behöver lite tystnad. Edgar hade då, tvärt emot min instruktion både börjat dricka den färskpressade juicen med tesked och haft mobiltelefonen tätt intill. Detta vet han att man inte ska göra av ganska många olika skäl som jag angivit väldigt många gånger. Då jag vägrar att tro att mina barn är obildbara blir jag så orimligt trött ibland (i kombination med sömnstörning) när glaset välter, skeden flyger iväg och sprider juicen och iPhonen badar i en pöl av juice. Förstår ni den känslan?  Jag blir överdrag pga utmattning, konstant störning av den egna agendan (att få lyssna på radion och äta frukost samtidigt) och att jag ständigt verkar behöva säga samma för mig självklara saker. Är jag orimlig?

Bild av mig på Savini i London, en stad där klasskillnaderna är väldigt tydliga, inte så mycket på dagtid för då är det ett sådant myller men på kvällarna när man är på väg till sin säng då ser man dem, inte som i Sverige övervägande eu-migranter, utan vad jag föreställer mig är infödda engelsmän, som rättar till sin wellpapp att sova på….sorgligt.

Maken ligger i sängen, han behövde se nästa avsnitt an Innan vi dör på Svtplay. Jag förstår honom, deras cliffhangers är monumentala. Jag såg ALLA sju avsnitten i rad nyligen (den sömnlösa men värkfyllda natten härförleden). Se den men se till att vara ostörd på en regnig ö i Nordatlanten.

Medan jag sitter här och försöker lugna ner mig och skriva klart hör jag både Tyllas serie och lille Edgars lek (han är väldigt ljudlig) och känner att irritationen nog kräver att jag går ut en stund, jag måste kylas ned.

Så här såg mina föräldrars vardagsrum ut efter att ha härbärgerat två av mina barn under förra helgen. Hon blir inte ett dugg störd av detta, hon tycker det är gulligt. Jag får nästan panik bara av bilden.
Sovstilen…tänk att man så gärna vill gosa med dem när de sover, när de är vakna vill man bara att de ska somna……

Tillbaka till bloggandet. Med Bokradion i lurarna för att ta bort bruset. Nu kan jag verkligen lyssna. Edward St Aubyns böcker ska bli TV-serie och har nu översatts till svenska. Första romanen ”Glöm det” ska jag genast beställa. Knark, övergrepp och överklass i en elegant och gräslig historia. Jag tror jag kan lära mig något av den. Jag har svårt att läsa saker utan att det ska vara till någon nytta för mig. Författaren säger att skrivandet frigjort honom och det är ju verkligen så. Det vet väl alla som skrivit saker rakt ur hjärtat eller hjärnan…..det är själva poängen med att formulera sig. Och det viktiga är ju att det fastnar på papper (el i en dator) annars recirkulerar det. Lundström gapflabbar vid flera tillfällen….jag tror jag inte skulle ha gjort det i möte med denne plågade man, för hans bok känns som en terapi och i den situationen gapflabbar man inte. Jag kände mig kräkfärdig och hade nog inte kunnat hålla tårarna. Han säger att han var sin fars skapelse och nu är fadern hans. ”Ahh!” utbrister hon och jag blir arg igen…..jag är verkligen riktigt ”on edge” idag. Avslutningsvis kommenterar hon hans språk som ”oklanderlig engelska”, ja!?! Vad annars? Han är engelsk extrem överklass, han talar precis så som man kan förvänta sig och vill man vara insmickrande kan man väl istället säga att man älskar hans röst och sätt att tala. Det gjorde jag. Jag tycker överklassengelska är totalt underbart i sin lågmäldhet.

Nu ska jag ta mig an familjen. Utan att bli galen. Jag vill ha en lugn helg, avslappning.

Så här ser den ut i den engelska versionen, kanske jag ska välja den engelska istället? Men då kanske en hel del av det skrivna går mig förbi???? Men den är så mycket snyggare än den svenska.

 

 

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen