Mammamos

En supervacker vallmo!

Jag blev hemma med sjukt barn idag. Han hostade och var röd i halsen. Maken brukar vanligen vara den som får vabba och hålla på, vi har den dealen tills jag är klar med minutbildning. Sen kommer visserligen NÄSTA utbildning för mig men den spänner över fem år så lite vabb hit och dit är inte lika kinkigt. Under det kommande halvåret har vi fått strikta förhållningsregler ”för de som arbetar över sommarmånaderna godkänns endast 25 dagars FRÅNVARO”. Därför är det lite viktigt att inte bli sjuk, ta för mycket semester eller vabba. Men som sagt, idag var det tvunget att det skulle bli jag. Och helt ärligt var det ganska bra för att med korta intervall byta arbetskamrater, arbetsplats, rutiner, specialitet och sist men inte minst JOURNALSYSTEM. Det tär lite på krafterna. Jag sov som en död inatt.

E var hostig under dagen men absolut inte hängig så det har varit full fart här hemma. Jag har plockat, tvättat, städat, tagit ut sopor, hängt tvätt och förberett middag. Tanken är att jag ska iväg och titta på min näst näst äldsta dotter när hon svirar iväg på sin skolbal. En ”photoop” så att säga. Det var egentligen bara det, laga mat och arbeta som stod på mitt schema idag. och det (minus jobbet då) var jag inställd på. Vid tre påminde mig E om att jag lovat honom Pokemonkort. Han skulle få köpa för sina egna pengar så jag bestämde mig för att låta honom göra det. Vi packade in oss i bilen och i svängen vid dagis ser jag….HELA DAGISET, ALLA FÖRÄLDRAR och jag inser att MAKEN missat att det är sommarfest. Det var hans grej men säkert pga att jag vabbade så stängde hans hjärna ned. Jag rusade in precis när sista applåden tystnade. Jag fann min lilla sommarklädda unge sitta ensam på gräset och speja efter någon…..MIG! Mitt hjärta nästan stannade. Älskade unge, att bli bortglömd av inte en utan av TVÅ föräldrar! Jag hade ju ingen picknick med (med det hade verkligen inte alla andra heller) så jag bara tackade fröknarna och tig med henne på vår tur till leksaksaffären. E tog sina kort, Tylla valde….en klubba för två kronor. Den gav jag henne med varm hand. Tylla sjunger Idas sommarvisa

Vi handlade lite smått och gott ffa smågodis. dels för att jag skulle tröstäta lite och att de skulle få något som plåster på alla möjliga själsliga sår jag kan ha åsamkat dem med min glömska och förvirring. Jag ringde till fritids och sa till äldste sonen att han kunde cykla hem när han ville, jag var hemma.

Prusseluskan framförd av Tylla

När vi kom hem värkte min rygg så (jag vet, ska inte prata om det) att jag lade mig ner i sängen. Tylla sjöng sommarvisorna jag missat för mig och jag spelade in. Sen började hon och E bråka om ett GLAS VATTEN. Och jag kände hur jag liksom inte orkade mer. Jag orkade inte reda ut bråket, jag kunde bokstavligt talat inte GÅ för att hämta mer vatten till Tylla, jag tog upp datorn för att skriva ned allt elände istället i hopp om någon slags bot och förlåtelse. Då öppnas dörren och Inez gör entré, älskade älskade INEZ pralines! Hon kom som sänd av gud för plötsligt skiner tylla upp, hon sprang mot dörren och skrek:

-Goda nyheter! Vi har godis till dig! (Så underbart med barn ändå!)

Puss och kramkalas utbröt genast där. Men till mig kom E gråtandes och gömde sig under täcket.

-Vad är det älskling? Frågade jag.

-Jag vågar inte säga du kommer bli så arg….(När han säger så blir jag riktigt orolig för då kan det på allvar brinna i bilen eller något).

-Men jag lovar jag blir inte arg, vad har du gjort, är glaset sönder, har du slagit någon, VAD?

-Jag vågar inte säga (stigande oro hos mamman).

-Har du tagit mina smycken? säger Inez då. (Jag ser frågande på henne och får fram att Alva nämnt för Inez att E rotat bland hennes smycken för flera veckor sedan, något jag inte känt till).

-Men gud,! utbrister jag. Vad som helst kan ha hänt! Har du kastat dem? Spolat ned dem…? Vad?

-Jag våååågar inte säga! (E som kurar vid min sida under täcker och störttjurar)

Vi frågade lite mer ledande frågor och lovade dyrt och heligt att inte bli arga medan vi klappade honom. Men han vågade INTE säga. Då slog det mig…han hade gett bort dem. Till en tjej han är kär i.

-Har du gett bort dem till någon på skolan?

-Hulk, snyft, snyft, flämt…JA! Till Nicole, hon är nio. Jag fick en puss…

Jag har två söner som väldigt gärna ger bort smycken till flickor de är kära i. Jag har försökt att säga att min vigselring, mina armband och allt i mitt smyckesskrin INTE är rätt saker att ge bort. de får gärna köpa saker i affären och ge men INTE ta mina ädla stenar och metaller. detta har då gjort att d sökt sig till andras gömmor.

Men nu är saken utredd, det var inte guld denna gång och jag har lovat att ersätta Inez för örhängena. Så ungefär var det idag, mest action mellan tre och fyra kan man säga. Jag är nu HELT urlakad och måste samla kraft för att orka klä mig anständigt nog för att kunna visas bland folk och fota min 16-åring i Barkarby och sedan åka raka vägen hem igen….men vad gör man inte för sina barn….man gör det man minns. Och nästa år ska jag ta SEMESTER från första skolavslutningen fram till midsommar och vid skolstart, lucia, jul och året därpå påsk för jag hinner liksom inte med alla drop in frukostar, mysmiddagar, avslutningar och luciatåg annars….

Men mitt självförtroende som mor är nu på lägsta möjliga nivå, och det gör INTE saken bättre när folk påpekar att jag inte har någon koll på dagar och datum. Det borde alla jag känner veta nu!!!

 

 

Tack gode gud för min 18-åring idag!

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen