Jag vet, jag är kinkig. Och det beror inte på att blöjan läcker. Jag vet inte vad det beror på faktiskt, det är måhända något för en psykiatriker att reda ut.
Sä här har dagen varit. Många barn, mycket ljud (så pass att jag faktiskt började fundera på att mäta decibelen) och mycket att göra. Maken och F åkte till tomten för att träffa en kille som eventuellt ska göra vårt markarbete. Han verkar mycket trevlig. Vi fick vaktelägg av honom, han har tydligen vaktlar hemma. (Kanske vi ska ta oss en funderare på det istället?). Maken skulle handla, jag talade om vad. Hälften kom med hem. Det var tydligen mitt fel, han sa att jag inte skrivit ned vissa saker. Det var helt rätt, jag hade inte skrivit ned NÅGOT, utan sagt det till honom och HAN skrev ned, hälften. Han fick laga mat.
Migränen kom som ett brev på posten. (Jag börjar tro att jag har en ny och hittills okänd sort, en mansutlöst migrän…M00.6). Precis innan vi ska sätta oss att äta visar det sig att han glömt några saker till och han får ta en sväng till affären, jag svär på att han gör det med flit bara för att slippa få höra E nynna Anny Böschversionen av Star Wars. När vi ska sätta oss visar det sig att han köpt fel bröd, de stora som inte någon gillar, osten har han inte tagit fram och den nyinköpta tacosåsen är tropisk. Den som vi inte gillar. Men ananas och tropiskt är jävligt nära, det kan jag ge honom. Icke desto mindre är det FEL!
Jag tar ett djupt andetag och sätter tänderna i maten. Då märker vi alla nästan samtidigt att det är ganska så starkt. Jag tittar på maken, han svär på att han tog mild. Han minns tydligt att han såg stark men avstod….jag blev inte helt övertygad. F fick späda ut färsen med gräddfil. E vägrade helt att äta. Fail på den middagen skulle man väl kunna säga.
Jag avvek med Tylla. Hon skulle i säng. Jag glömde, i min iver att lämna kaoset, bort att stänga dörren till trappan. Det lät väldigt mycket från köket och jag undrade om man kan räkna det som en arbetsskada, att få sin hörsel och hjärna förstörd, när man är förädla”ledig”….Kanske jag ändå ska mäta upp vilka nivåer vi har här hemma.
Tylla kommer inte till ro, det börjar att bankas i köket. Taktfast. Jag ilsknar till och går ned för att stänga dörren. Jag tänker att jag ju brukar göra det när jag går upp först i huset för att maken ska få sin skönhetssömn. Av hänsyn liksom, det kostar ju inget extra att tänka på andra, eller att tänka överhuvudtaget för den delen.
När jag kommer ned i köket visar det sig att han håller på att öppna en kokosnöt. !?!?!?!?!
Ok, jag tar datorn, klagar på ljudet och han frågar:
-Sover Tylla?
-NEJ säger jag, det bankas för mycket här nere, men tack för att du bryr dig.
Jag sitter nu här och vägrar gå ned, Tylla sover inte, hon gnager på spjälsängen. Det kommer alltså ta minst fem år till tills hon är på den nivån att hon kan ta en instruktion….om hon brås på mig vill säga, annars är jag dömd att bli döv och galen.
Nu ska jag inte klaga mer, jag ska snabba mig att sluta. Han är lömsk och håller lite koll på hur länge jag är borta. Han misstänker att jag gör fula saker (skriver om honom). Han har rätt. Jag hämnas digitalt. Men det tycker jag är helt OK för alternativet är värre.
Adieu, för så känns det. Till gud. HÖR MIN JÄVLA BÖN! Ljuddämpa min familj och säg till maken: GÖR OM! GÖR RÄTT!!