Ni som följer mig noga vet att jag har en farbror som är sjuk. Han är på hospice nu…..jag var där två timmar igår (nu kommer jag börja gråta) och höll hans hand. Min näst äldsta dotter kom sista timmen och då turades vi om. Han ville ha sin hand i mitt knä, där brände det till bakom ögonlocken, han vilade den där. Vi satt helt tysta alla, skickade några sms till hans vänner och anhöriga, tog emot några och framförde hälsningar. Han är trött, sover mest men vaknar när man tilltalar honom. Han har inte ont, men han var inte klar med livet, nu är han inte arg längre. Nu rinner snor och tårar. Jag tänker på fina stunder ihop, historier han berättat, saker som andra berättat om honom, mest pappa.
I förrgår påminde jag honom om när han lärde mig och min bror åka skidor. Det fick bli en tvåstegsraket för sörsta gången, när vi var ensamma med honom i Storlien, blev han magsjuk. Så jag och min lillebror som nog var 11 då fick klara oss själva. Jag minns det som att vi åkte skidor helt OK efter det….kanske vi gick i skidskola också, minns ej. Hur som helst hamnade min lillebror och jag i ”Ravinen” och hur fasiken vi tog oss ur den vet jag ej. Men vi hade kul (inte farbrorn då) och vi överlevde. Nästa gång jag åkte slalom var i Zell am Zee, med farbrodern och hans fru. Då var det sol och snö, mycket schischule och han hotade med knödel….Bara bra minnen som jag minns det. Han hade velat lära Tylla (hans lilla fjälla som han brukar säga) åka skidor men det kommer inte bi av, det får jag göra. Han lärde Frank simma i Frankrike förra året när de var där utan mig.
Jag parat inte så mycket när jag sitter vid sjuksängen men jag påminner honom om bra stunder, roliga saker och frågar om allt är bra. Vill han ha dricka, ska jag smörja hans fötter, har han ont och så vidare. Igår fotade Inez mig i smyg där jag satt. Det är en fin bild men kanske inget man vill visa. Sen tänker jag att det är sådant man ska visa….att livet tar slut, att man är ledsen, att det är meningslöst att leva men att det är svårt med döden. Att man blir oförklarligt och orimligt ledsen av att en snart 86-årig man som levt ett fantastiskt liv ska dö. Man kommer sakna honom såklart och kanske rädslan över att han ska ligga där ensam och rädd när ingen av oss är där och kanske att man själv ska dö så. Eller andra kära….. Det är många konstiga känslor på samma gång.
Jag missade att vara med när min farmor dog. Jag kom femton minuter för sent, dörren var låst, jag fattade ingenting, blev arg. Och sen, när pappa kom tog vi av henne hennes halsband och ringar, lät bli att ringa farbrodern, han var och åkte skidor i Kanada då….Såna saker….
A