Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.
A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.
Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!
Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?
Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.
Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.