Min farmor åkte skidor till skolan som liten, det var någon timmes färd i mörkret på morgonen. Hon lärde sig att lappa och laga och att breda smör på den flata sidan av knäckebrödet. Sparsamt och strävsamt. Jag gillar det.
Nu sade jag för åttielfte gången till en tonåring att förihelvette inte öppna fönstret på vid gavel när det är minusgrader ute och samtidigt ha elementet på för fullt under. Det har gått så långt att maken vid ett tillfälle skrivade fast fönstret i hennes rum. dels för att det är farligt för småbarnen då hon bor på andra våningen och dels för att det blir jäkligt dyrt att hålla på så här (för att inte tala om tröttsamt). En annan dotter envisas med att stänga av elementen, trots att vi upprepade gånger förklarat att själva cirkulationen i värmen störs då och ev kan gå sönder. Ingen vidare respons där heller.
Igår började dokumentären om Astrid. Jag ville gärna se men hindrades av diverse barn. Frank fastnade oväntat framför rutan och tyckte att det verkade spännande. Jag ville gärna att barnen skulle titta ihop med mig för att se hur det såg ut i Sverige vid den tid då huset vi bor i byggdes. En tittade lite halvhjärtat. Men jag tänker se det. Jag vill borra ned mig i någon annans hemskheter ett tag, så jag kan känna att livet här är mycket bättre än när min farmor var liten. Jag skulle gärna vilja förmedla detta till mina barn som tycker att allt är så jobbigt och att jag är så krävande.
Julen börjar ta ut sin rätt. Jag vill ha vardag igen. Jag är inne på tredje dagen med en arbetande make. Han jobbar kvällar och nätter nu så han syns knappt till. När han väl kommer hem ska han sova. Detta ska hålla på tre dagar till sedan är det min tur att arbeta. Jag längtar tills han får dagtjänst. Det gör han med. Hela livet blir galet på detta vis och barnen saknar honom. Min rygg med. Nu hostar tre av sex barn och jag har migrän, ryggont (men det är ju norm här) samt ont i hals och hosta. Blä.
Men jag känner ändå lite flow. För att vara ensam innebär också att jag när barnen somnat får tid för mig själv. Även om det bara är några timmar och på bekostnad av sömnen är det andningshålet. Idag ska jag skriva lite på min hemlighet och ta reda på varifrån det är lämpligt att gå till Nidaros. Har en mycket stark längtan efter att vandra. Detta har utlösts av P1 men jag har skrivit om det förr här för vårt hus i Frankrike ligger nära pilgrimsleden till Santiago di Compostela och detta återkommer jag ständigt till. Behovet att att vara i naturen och få stillhet så att tankarna kan röra sig. Vi får se, det är 70 mil att gå, inte optimalt. Leden sträcker sig över ställen jag känner ganska väl visar det sig, jag kan besöka familjegraven bland annat. Den som vi har en så bra deal på (500 år) en av fördelarna med att ha haft en gammelfarfar i begravningsentreprenörsbranschen…;)
Nu flow åt annat håll. Det kanske blir något att läsa senare.
Go kväll!