Världen rör mig

Det är fredag och jag är full av tankar. En dryg månad på vad jag tror är Sveriges största psykiatriska akutmottagning. Här ser man ALLT! Bokstavligen. Och man måste processa det. Det är lidande bortom ens förstånd, byråkrati på högsta internationella nivå och ganska banala saker som kanske passar bättre på en husläkarmottagning. Högt och lågt och ibland totalt vindstilla.

Idag extra allt de luxe och sen ingen lunch…en bra start på helgen not. Och sen när jag i rusningen skulle handla mat till kvällen så är en äldre kvinna på ICA galen (ja, det var hon faktiskt och det är min professionella bedömning) och skäller ut mig för att mitt kort ”bouncade”. Maken hade lovat att föra över pengar men lyckades föra över dem till sig själv(!!!!) och jag fick flytta pengar mellan mina egna konton istället. Tanten blev vild av den minutens fördröjning. Eller hon var ju galen redan innan och stod och buffade på mig med sin vagn. Sen bröt hon ut. Jag kontrade med att säga åt henne att inte bara hon hade bråttom hem utan att det faktiskt var fredag för mig med. Jag avstod från att säga det maken föreslog senare: Är du rädd att dö innan du kommer ur butiken? (för att anspela på hög ålder då och framstå som mycket yngre…?). Jag kommer aldrig på smarta snabba saker när adrenalinet pumpar. Jag är mer: Dö din jävla kärring, jag har fan massa barn som väntar på att hämtas och har jobbat hela förbannade veckan på psykakuten och känner igen en galning när jag ser dem! Men det sa jag ju inte. PÅ vägen hem i bussen med två tunga matkassar ringer maken, stor olycka på E4:an….han kan inte hämta….jag får ta det. Till fots, med packning och en kilometer (MINST, kanske fem) hem OCH UPPFÖRSBACKE. Tack gud för att du ser mig!

Jag har mycket bra tålamod med folk som inte är helt psykiskt stabila på jobbet men när de kör på mig och skriker åt mig i en kö på min fritid då slår även min reptilhjärna till och jag förstår mig själv och har sympati med mig. Man kan inte vara helt smart och behärskad hela tiden. Eller…..det var jag ju….jag bara kände för att skrika rakt ut och vara en riktig djävla idiot. Men som sagt, avstod. Hon har säkert haft en jävla jobbig barndom hon med……Det är ganska intressant att jag i en ordnad situation på jobbet aldrig tappar fattningen så där fast helt knasiga saker kan hända. Det har väl med ens förberedelse att göra. På arbetet är man skyddad av kläder, annan personal, larm och i värsta fall kan man ta till väktare och polis. Aldrig att man skulle drömma om att höja rösten eller säga något fult var som än händer. Men i det privata är man naken på ett sätt och inga förväntningar finns på en att vara behärskad. Det har hänt mig att andra kollegor attackerat mig på jobbet, jo, så kan det vara. Vi är människor vi med och alla inte lika balanserade (säger jag då som inte alltid är i balans men aldrig skulle drömma om att göra någon illa medvetet eller vara elak). Sist det hände mådde jag dåligt en hel vecka. Men jag sade aldrig något i stunden, för det hade varit oproffessionellt. Jag teg. Men inte hemma. Jag var galet ursinnig och svor att om jag någonsin skulle stöta på vederbörande igen, då skulle jag vara kyligt balanserad och TYDLIG med att så skulle den personen aldrig mer göra med mig. Bara det kändes skönt, att preppa. För man vill ej bli överraskad. Nej tack! Men även sådana personer och händelser rinner av. De katalogiseras och man är en erfarenhet rikare. Komplex värld vi lever i.

Sen ringde en vän. Han var arg. Ett påhopp i pressen som var helt makalöst och värst av ALLT! PUBLICERAT! Jag kunde liksom inte ta in att en tidning i Sverige helt utan reflektion låter trycka ett personangrepp. Men inte jätteförvånad änså kanske då jag själv fått utstå liknande påhopp och sen ej fått bemöta detta. Också ett lågvattenmärke som späder på mitt låga förtroende för en oberoende press även i vårt land, ankdammen….SUCK!

Iallafall. Jag avreagerade mig med att blanda till en Porn star martini när jag kom hem. Det var första gången och det blev riktigt bra andra gången och sen, fick jag inte helt oväntat huvudvärk. Jag var lite som en laddad vulkan som bara behövde en yttepyttepuff i fel riktning och så BAAAM vällde huvudvärken fram. Men det var inte tantens fel, eller tidningens eller världens sammanlagda jävlighet. Jag tog en tablett redan på jobbet, det kan ha hängt ihop med den överhoppade lunchen. Det är den största fördelen med läkarmottagningar, man har ett MEDICINRUM! Där kan man få ibuprofen, paracetamol och säkert ett och annat plåster och bandage. Där finns har en hel del andra kryddor men de är off limits såklart! Även paracetamol är nog det skulle jag tro, alla läkemedel ska redovisas för och betalas av ER! Så om ni bor i Stockholm så jag tackar och bockar för den tabletten! Den hjälpte tyvärr föga och fler behövde tas innan huvudvärken släppte.

En annan iakttagelse är att utmattade kvinnor är i en helt egen klass av hjälplöshet ofta då de är hårt arbetande välutbildade kvinnor som vill något…typ jobba, men inte har orken att dubbelarbeta. Jag har sett det upprepade gånger i min närhet och jag har tappat räkningen på hur många vänner/bekanta som varit eller är utmattade. En kvinna tappade helt konceptet över en liter mjölk….hon hade funderingar kring att vara välutbildad kvinna som inte ville jobba och tampades med andra kvinnors oförmåga att sympatisera med det. De tyckte att hon hade en skyldighet mot sig själv att arbeta….för hon skulle vara jämställd och så vidare. Och ibland känner jag mig som min mormor (hemmafru) som tyckte det var fullständigt onödigt att min mamma var läkare och utbildade sig…hon kunde ju vara hemma, typ. Och med risk för att verka som en bakåtsträvande antikvinnligutbildningosvperson måste jag säga att man faktiskt KAN skita i att arbeta om alla andra vägar är stängda till att få återhämtning. Nu när vi kanske ska arbeta till vi är över 70 kanske det inte är en dålig idé? Utbilda dig innan barnen, sen var hemma de ”värsta” åren och arbeta tills du dör och så slipper du ängslas över din usla pension….eller? Alla kan inte avstå förvärvsarbete, men vissa kan. Hade jag en förmögenhet, en partner/man/fru som tjänade pengar som gräs och jag inte behövde arbeta för mitt uppehälle ja då skulle jag gladeligen avstå. Jag har försökt räkna på vad det kostar att arbeta men till min besvikelse är det inte lönsamt att vara hemma. Och maken tycker inte vi kan göra roliga saker om vi inte arbetar heltid båda två…jag tänker att om jag arbetar heltid orkar jag inte göra roliga saker…och barnen växer upp med en mamma som vill skrika åt kärringar på ICA…..och så vidare. An ongoing conversation med mig själv. Nåja. Det var ett ordrikt inlägg som kanske upprör vissa. Jag jobbar stenhårt på mitt varumärke som ni märker, gräver en allt djupare grav. Men det är ärligt, det måste ju vara härligt?!?

Fridens!