Mamma ringer men såklart kan jag inte svara, min telefon är högvilt här hemma. Jag har blivit recenserad i Svensk Psykiatri av Björn Wrangsjö som är Docent i barn- & ungdomspsykiatri.
Hon är nu lite orolig, men jag anar också lite stolt, för hon har fotat den och smsar. Jag får ju tidningen själv eftersom vi är i samma skrå (pappa med). Och där, på sida 72 finns en lång och glädjande recension. Smakprov:
Fakta och ”underhållning”
Författaren har två skilda tilltal till läsaren. Den ena består i uppfinningsrika och detaljerade listor med kunskaper, riktlinjer och förslag stramt hållna nedpunktade inom en egen ram. Det andra tilltalet är i en närmast kåserande framställning med personlig självutlämnande framtoning, överdrifter och ursäkter i en medryckande slagfärdig blandning. Här finns ett högt tempo, aldrig tråkigt, alltid driv framåt, lättsamt och lättläst. Inga pekpinnar, författaren lyfter fram egna erfarenheter med skarpa iakttagelser, väl funna bilder förstärkta med teckningar och rolig layout.
och…
”Läsvärt för läkare, boken är läsvärd för läkare därför att den ger en inblick i hur en kvinnlig läkares arbetssituation kan te sig. Författaren tvekar om att fortsätta sin specialistutbildning i psykiatri. Det vore synd, hennes klarsynthet beträffande brister i arbetsmiljö och ledning samt mod att påtala sådana har en funktion att fylla i en verksamhet som, givet sin särskilda kunskap om organisationer och människor fungerar, borde kunna svara upp mot högt ställda krav vad gäller arbetsmiljö”.
Han kommenterar att jag är lite svepande och kort i min beskrivning av vilken psykoterapi som hjälper…och att jag avfärdar annat än KBT snabbt baserat på egna erfarenhet av terapi i dynamisk form pga en skilsmässa för 15 år sedan som mest fokuserade på min mor…och han har ju rätt. Jag är snabb att avfärda annat, för KBT är det enda som Socialstyrelsen rekommenderar i detta läge men, jag förstå, vi har olika ingångar i detta. Han drar parallellen till att jag i tackorden kallar min mor för min mentala stålkorsett som håller mig upprätt och duktig…..
Jag har ju vandrat i föräldrarnas fotspår och blir ofta igenkänd som Annettes och stens dotter….snart kanske de får komma till konferenser där folk säger: Men är det NI som är Anna Voltaires föräldrar (stålkorsetter)?????
Som ni förstår är jag omåttligt stolt över den här långa och fina recensionen av en äldre kollega, docent till på köpet, och jag vill liksom alltid krama de som läser och gillar. Så tack, jag tar till mig alla orden och ska kanske vara lite mer ödmjuk och mindre dogmatisk. Men boken utgår mycket från mina egna erfarenheter….kanske jag ska skicka honom ett ex av första boken…;)
Trevlig helg!!!