Jag är så oerhört tacksam att jag har barn. Det, och att ha en man jag älskar samt min övriga familj och vänner, är ju det som gör livet värt att leva för mig. MEN, just nu är det för mycket. Efter att ha varit sjuk själv och samtidigt hemma med de tre små i sju dagar, är jag nu mer utmattad än man kan föreställa sig. Magsjukorna har avslöt varandra och det berg av tvätt jag nyss tvättat bort har kommit tillbaka och nått oanade nya höjder. Berget har kommit till Anna. I denna ganska utslitna kropp brukar det normalt finnas kraft att göra minst två saker samtidigt och hålla tre eller fyra parallella spår i hjärnan men nu gör det nästan ont att höja armarna för att skriva detta.
Igår kväll, när T faktiskt somnat redan vid sextiden, kom mina föräldrar på glatt besök. Jag och maken mötte dem i hallen. Vi språkades två och två och lille E (snackpåsen) anslöt. Jag pratade ganska livligt med min mamma (vi är väldigt livliga och snackiga båda två) och maken språkades med min far. Edgar körde som vanligt sin lilla monolog med Anny Böschen och ljudnivån var ganska hög. Plötsligt får jag en känsla, eller hör något genom sorlet. Barnskrik?
-Schhhhh säger jag, alla tystnar lite men inte helt. -SCHHHHHH! Säger jag då och mycket riktigt, Tylla skriker. Hon är långt borta, en våning upp med nästan stängd dörr och vem hör henne? Jo den utmattade mamman som snackar mest av alla.
Jag lämnar er där med insikten att trots att jag känner mig helt värdelös just nu, att jag har en stressutlöst sjukdom och är tröttare än jag någonsin varit, är det JAG som hör att ett barn behöver hjälp. Man kan ju också tänka att såklart hör den överstressade mamman detta för att hon just nu är överdrivet ljuskänslig….Vad tänkte den som totade ihop människohjärnan egentligen? To the bitter end eller? Antagligen ska man hålla ihop till strax före man dör på savannen men för ett liv i hus någonstans i förorten är detta är inte funktionellt. Makens hörsel ska undersökas nu. Så känner jag. Nu ska jag försöka orka ta tag i tvättberget. jag är rädd att det ruttnar annars av alla olika DNAn som samlats där nu under sjukdomstiden och blir ett levande monster som kommer och äter upp mig när jag ligger medvetslös i sängen…
Nu energy saving mode PÅ!