När man varit sjuk i 59 dagar i en okänd sjukdom händer detta:
Man blir rädd, tappar hoppet, förlorar pengar och blir tjock…
Jag tar var sak för sig och försöker reda ut dem.
Jag börjar med att lista mina symptom:
Trötthet
Andfådd vid ansträngning (mer än vad som är förväntat)
Lite okoncentrerad och tappar snabbt fokus.
Nedstämdhet
Mjölksyra /värk i musklerna efter mycket liten ansträngning
Återkommande migränlik huvudvärk
Sömnbesvär (ändrad dygnsrytm)
Intermittent feber
Takykardier och palpitationer
Det var de kvarstående symptomen jag märker av. Men jag vet att jag har sk. ground glass förändringar i lungan också. Höger närmare bestämt.
Så här skriver CDC (Centrum for Disease control i USA) om det jag har:
The most commonly reported long-term symptoms include:
- Fatigue
- Shortness of breath
- Cough
- Joint pain
- Chest pain
Other reported long-term symptoms include:
- Difficulty with thinking and concentration (sometimes referred to as “brain fog”)
- Depression
- Muscle pain
- Headache
- Intermittent fever
- Fast-beating or pounding heart (also known as heart palpitations)
More serious long-term complications appear to be less common but have been reported. These have been noted to affect different organ systems in the body. These include:
- Cardiovascular: inflammation of the heart muscle
- Respiratory: lung function abnormalities
- Renal: acute kidney injury
- Dermatologic: rash, hair loss
- Neurological: smell and taste problems, sleep issues, difficulty with concentration, memory problems
- Psychiatric: depression, anxiety, changes in mood
The long-term significance of these effects is not yet known. CDC will continue active investigation and provide updates as new data emerge, which can inform COVID-19 clinical care as well as the public health response to COVID-19.
Jag uppfyller med andra ord minst nio av de 17 välkända långtidseffekterna av denna virussjukdom. Att man inte har fler av de sista, mindre vanliga och allvarliga symptomen är ju glädjande men tyvärr måste jag säga att när den 9:e veckan av ”Coviden” börjar man misströsta och tänker när man är läkare att jag nog får övriga sex problem jag med så småningom om det här inte tar slut NU! Men om man tittar på de påverkade organsystemen (för depression återkommer ju som ni ser) så har jag neurologisk, psykiatrisk, kardiovaskulär och respiratorisk påverkan redan nu. Och hudbesvär i form av flushing hade jag ofta tidigare och jag antog då att det var kopplat till febern.
Och sen tänker man att all den här stressen och infektionen i sig kanske gör mig sjuk för resten av livet eller gör att jag utvecklar cancer senare och förkortar mitt liv. Så, nu har jag skrivit det. Jag har dödsångest alltså och tror att jag kommer dö av detta ändå, även om det tar lite tid. Mentalt börjar jag ta farväl av mitt hår, kanske ett organ eller en kroppsdel och mina barn. Jag funderar mer än vanligt på om det är dags att upprätta ett testamente.
Och när man säger det får man höra att man inte ska ha katastroftankar….eller ta ut skit i förskott. Jag har ingen ångest. Inte alls. Jag ser ganska nyktert på detta tycker jag. För ingen VET. Vi har inte ens känt till den här sjukdomen ett år. Det är nytt och alltså kan INGEN lugna mig.
Jag gick nyligen en kurs i psykosomatik, ni vet, när sjukdomen inte sitter i kroppen fast patienten hävdar det utan i knoppen…..
Det viktigaste en läkare kunde göra var att erbjuda en förklaringsmodell som patienten kunde förlika sig med och köpa. Innan dess skulle patienten vara ordentligt utredd (dessa patienter slukar oändligt mycket vårdresurser och ingen hittar någonsin något) I mitt fall har blodprover tagits (inte alla som rekommenderas märk väl), EKG har gjorts som inte visar något heller och mina lungor är lyssnade på men som sagt man kan se att de varit sjuka (infekterade). Jag har feber av och till som kan mätas och snart ska jag få göra ett arbets-EKG. Så jag har objektiva fynd att visa. Men ingen kan ge mig den lugnande förklaringen jag skulle behöva. Eller någon bot. INGEN FÖRKLARINGSMODELL således som skulle kunna lugna alla oss som drabbats av detta. Vissa upplever sig också misstrodda och utförsäkras…..
Vad oroar jag mig för då?
Att aldrig bli frisk eller kanske få ytterligare men (cancer, organskador, nedsatt ork som gör att jag inte kan träna som jag vill, att barnen ska skadas genom att de oroar sig för mig, kanske de tror att jag ska dö?. Att jag aldrig kan arbeta heltid igen. Detta gör att jag oroar mig för min ekonomi, får jag aldrig det där växthuset till exempel? Kroppen känns lömsk och man blir lite rädd för att anstränga sig, börja belasta kroppen och därmed kanske förvärra situationen.
Vad har jag förlorat?
Närheten till barnen under sju veckor till att börja med, och maken. Jag rörde dem inte under så lång tid, inga pussar knappt några kramar med stängd mun, skrubbade och spritade händer och på en inandning.
Barnen fick inte leka med sina bästa vänner då vännernas föräldrar varit rädda att de skulle bli sjuka. Det tog väldigt hårt på mig att folk tar så tydligt och irrationellt avstånd från mina barn. Och ändå tyckte min husläkare samtidigt att jag skulle arbeta med högriskpatienter. Logiken i det? Saknas.
Redan nu har jag förlorat mycket i inkomst. Och jag vet, så töntigt att bry sig men försäkringskassan har ett tak för vad de ersätter och jag ligger mer än 100000 över deras gräns. Och sen får man 80% av det….så ja, det blir lite pengar.
Jag tycker att det är trist att alla ni andra betalar mig sjuklön…..och att jag gnäller över att det är mindre lön än jag är van vid….och sen undrar jag också hur länge jag får sjukpenning….kommer även jag att utförsäkras och bli en last för hela samhället, driva på att folk blir utmattade av att arbeta så mycket?
Jag blir arg också. Jag blir arg på vården som smittat mig och att andra delar av den inte kan hjälpa mig eller går att få tag på. Men jag inser att vården är överbelastad och att mina problem ändå är ganska små jämfört med andras…..allt är ju som bekant relativt.
Jag blir arg på att jag inte fick AT tidigare…och hur gör jag den kopplingen? Jo, för om jag hade fått det hade jag varit färdig specialist nu och kanske klarat inkomstbortfallet bättre då jag hade kunnat tjäna dubbla min lön några år och spara lite om jag hunnit arbeta ett tag….jag blir också arg på att det nu drar ut på tiden att bli färdig specialist. De ringde och sa att jag behövde avbryta min placering där jag och de andra smittades och då är 1,5 månaders arbete helt ogjort…..och jag vet inte hur detta ska tas igen eller om jag får förlänga min ST med den tiden och då får ännu mer förväntat inkomstbortfall….låter jag girig…..nja, jag är över 50 nu och ingen av kollegorna i min ålder har lägre lön än jag. Det handlar ju lite om pension också.
Så. Tappar jag modet? Ja lite, av alla anledningar ovan. Det tycker inte jag är konstigt. Jag har både drabbats av fysisk sjukdom som kraftigt nedsatt min fysiska förmåga, det är en välkänd orsak till depression. Jag ÄR de facto infekterad med ett virus vi inte alls känner till och det är inte orimligt att befara att jag kan få livslånga men. Det är också en anledning till oro och nedstämdhet. Jag har efter åtta veckor inte fått mer hjälp från vården spontant än provtagning, EKG och en remiss. Övriga två remisser har jag fått föreslå själv (DT thorax och arbets-EKG) vilket jag ju visserligen fått men känslan av att man är hänvisad till sig själv stärks ju av det.
Inga mediciner har jag fått trots mycket värk, sömnstörning och feber. Jag kan ändå tycka att melatonin är något man erbjuder när en sjuk person inte kan sova längre än till halv tre-halv fyra varje natt och aldrig tidigare haft de problemen samt att migränlik huvudvärk i fem till sju dagar två gånger i månaden kan vara värt att behandla…..utan att patienten ber om det.
Jag hade erbjudit min patient detta. Och kanske KBT. För, det är ändå väldigt svårt att hantera alla tankar som snurrar. En del kanske får ökad ångest även om inte jag får det i detta fall. Det har INGEN frågat om nota bene. Det är lite som en blind fläck. Finns inte detta med i tankevärlden hos läkare….? VA? Har ni andra fått frågan om hur ni mår i själen?
Och ja, man får lite skuldkänslor av att vara hemma hela tiden. Andra betalar för mig, det känns inte som att jag betalat in min sjukpeng med mina skattemedel även om jag har varit med och skattat för detta. Jag får också lite dåligt samvete för att det är lite skönt att inte gå till ett jobb och varje morgon väckas vid 06.06 och sen stressa iväg till ett jobb. Men å andra sidan har jag oftast varit vaken i tre timmar klockan 06.06 sedan 59 dagar…..och som min mor ofta påpekar….jag är ju SJUK!
Jag är rädd att komma tillbaka och förvärra min sjukdom. Tänk om jobbet gör mig sjukare….jag hör att andra med denna åkomma efter 7 månader och längre fortfarande bara kan arbeta korta dagar och har besvär, känner sig i kroppen som hundraåringar…..och nu tjatar jag om det igen men NÄR ska detta försvinna om någonsin?
Det är frågan jag ställer mig mest. NÄR kommer JAG tillbaka?
Jag ska på rehab. Fick en tid på måndag. Men, det var till ett ställe långt bort. Varför undrar jag…jag bor ju i en annan kommun. Först tänkte jag att doktorn visste att bara de rehabbade detta eller att de var bäst i stan…nu tänker jag att det var för att vårdcentralen ligger där och att doktorn inte kollade min adress. Jag brukar kolla just det för at remittera till ett ställe som är nära och behändigt för patienten…..
Jag bokade av och ringde rehab i min egen kommun. Vad de ska göra är oklart. Men, jag gör som jag blir tillsagd. Jag ska inte bli en ”jobbig” patient eller motsätta mig vård så FK strejkar.
FKs handläggare är mycket trevlig. Hon säger att jag inte ska stressa. Man brukar ju få vara sjukskriven så länge man har symptom…som t.ex feber. Vid virus ska man vara virusfri för att räknas som frisk. Märkligt va? (Nej).
Så 29/11 slutar min heltidssjukskrivning…..och jag ska börja arbeta på min vanliga arbetsplats eller, jag ska byta för att det ska funka för alla, så det blir till att lära känna nytt folk, ganska nya lokaler och nya patienter….jag vet inte ens om jag tycker det är märkligt. Det är logiskt. Jag kan inte göra nytta någon annanstans men vad gör det för min utbildning….? Saker man inte vet som ger mer osäkerhet i livet.
Vad önskar jag mig då?
10 miljoner kronor och att blir frisk, nu. Inte i den ordningen dock. Men att få pengar hade hjälpt upp situationen. Då kunde jag sluta tänka på tiden jag förlorar här, ekonomin och mitt växthus.
För kroppen önskar jag mig att viruset dör. Jag kan tänka mig att ta emot mycket knasiga behandlingar inklusive hyperbar sådan. Jag skrev till en vän som också har detta i förra veckan att kanske behandling i tryckkammare skulle bli aktuellt och så såg jag igår att man faktiskt gör det!
I dagsläget vet vi INGET, jag vet INGET om min framtida hälsa och bara det är svårt att leva med. Det är också svårt att få maken att hjälpa mig att vila…..det syns ju inte på mig att jg är sjuk, infekterad. Och det är många som påpekar…..att jag ser frisk ut. Ibland önskar jag att jag såg sjuk ut.
/anna
Läser att SBU för FEM dagar sedan beslutat att titta på långtidscovid. Det var på tiden tycker jag, eller….på tok för sent!
Om ett virus hänger sig kvar mer än en månad kan man tycka att man ska titta på det. Det skulle alltså ha kunnat dras igång i våras. Då hade mycket kunskap ha kunnat samlas.
Usch, jag med-lider verkligen med dig. Jag känner igen så mycket av detta. Precis det du skriver om här har snurrat runt i mitt huvud också. Det är så knäckande! Rädslan för smitta och känslan av att vara sjuk och vingklippt hänger i. Propavan+Zopiklon har tagit mig igenom nätterna.
Jag tänker att detta post-covidtillstånd är en blandning av att vilja ’maxa livet’, men också samtidigt ha fått soppatorsk.
Nu efter ca 7 månader börjar det äntligen hända saker. Med hjälp av mer piller! Har börjat ta Sertralin 50mg, vilket gjorde susen. Vi snackar vändpunkt! Flera av symptomen är kvar men de tynger mig inte lika mycket och jag får energi över till att träna, leka och skratta och natta barn. Kanske vänder spiralen uppåt nu?!
Hoppas det vänder för dig snart.
Kram från Jönköping
Piller alltså….man hoppas ju slippa det! Skönt att höra att du kan träna! Det saknar jag SÅ!!
jönköping, fina grejer! Makens mormor och den sidan slökten bor där!!!:)
Anna