Tröttheten slog till mig med storsläggan idag. 18.20 gjorde jag vad man får kalla en utbrytning från familjelivet och kastade mig i säng. Redan vid sex hade jag bytt om till nattline. Tröttheten kändes i hela kroppen, jag fick nästan panik. Två timmar sov jag och sedan väckte maken mig för att be mig natta Tylla. Jag gjorde ett tafatt försök men när hon insåg att jag inte hade krafter att sätta emot när hon började krångla fick maken ta över. Istället borstade jag mina och Edgars tänder. Nu är jag precis så vaken att det är omöjligt att somna om utan att först trötta ut mig lite. Så jag skriver här. Men att ta en bild eller ens försöka leta upp en är för mycket.
Jag vet inte hur jag ska analysera detta. Mikaela W, ni vet duktiga keramikern sa att det inte var konstigt när jag rivstartat…och hon kanske har rätt. Men att arbeta 2h….känns inte som en rivstart. Det låter mer som ingenting. Fast jag har soppatrosk. Jag sa till maken att jag inte fattade hur jag skulle orka med två dagar till så här. Hör ni? JAG ORKAR inte…..jag var inte så här trött ens när jag var utmattad….nej banne mig. Den här orkeslösheten och stora panikartade tröttheten är förlamande. Obegriplig. Men det är ju hela den här pandemin. Makalöst orimlig på alla sätt. Tänk om alla blev så här medtagna efter den här sjukan. Då skulle samhället verkligen rasa ihop. detta var den värsta dagen jag upplevt sedan jag gjorde mitt arbetsprov.
Jag ska sova igen nu. Ta hand om er! Gör som tegnett säger för guds skull!