Ja men dag ett på jobbet då. Fullt ös…typ…i två timmar och sen hem via affären. Det var tydligen mer än vad man orkar. Jag var helt slut halv sju och kände ett tvingande behov att gå och lägga mig. Ögonen sved och hjärtat bankade. Men ändå. Jag har tagit ett första steg mot att komma tillbaka. Men heltid…? NOOOOO jag som tyckte 2h var töntigt och blev bromsad av andra omkring mig inser nu mina begränsningar. Men det är med sorg. Jag blev tårögd på jobbet och nu med när jag tvingas inse att jag inte är densamma än. Jag ville inte ens gå upp och hälsa på ”min” avdelning…jag kände mig rödmosig, fläskig och trött. DET är olikt mig, att backa. Jag kan inte minnas att jag någonsin avstått från att säga hej till någon av den anledningen. Men, jag skickade ett sms till min handledare…och han svarade glatt. Imorgon kanske jag sminkar mig lite och gör ett nytt försök.
Jag sminkar mig i princip aldrig till vardags men det kanske jag får börja med nu….
Men, jag är på väg…sakta men säkert. Det bara ska gå.