Det är svårt att begripa sig på viruset. Nä, det är svårt att förlika sig med kanske är en bättre beskrivning. Efter bara den minsta ansträngning, och då menar jag inte fysiskt utan mer mentalt, får jag feber. Det är som om det sitter i min själ. Sedan julafton har temperaturen stigit. Och ja, det hänger tidsmässigt samman med att jag har haft mer att göra än….en vanlig Coronadag i mitt nya liv. Vi hade gäster här, tre stycken, två barn och enas sambo. Vi var åtta. Exakt rätt antal. Och de hade varit i karantän innan för att vi skulle kunna umgås och maken hade semester en vecka innan, barnen har varit hemma sedan en vecka innan julafton. Jag…ja, ni vet ju. Jag träffar inte folk i princip alls.
Det var inget omfattande julstök innan, maken gjorde det mesta och mamma kom med brunkål och annat som hon ändå skulle göra. Temperaturen steg. Men jag bestämde mig för att vara med, sitta uppe med dem, ta promenaden på juldagen och lära tjejerna göra blommor i glaspärlor och sedan stickade vi ihop….inte en jätteansträngning kan tyckas. så 37,7 blev 38,1. När de åkte härifrån två dagar senare kände jag ….att det var skönt, jag var sliten….av att vara med människor jag älskar.
Igår behövde jag göra ett ärende. Maken har börjat arbeta igen och var jour. Redan på måndagen faktiskt behövde jag vara ensam med de små. Den näst näst äldsta dottern hade kallats in för att bistå mig med lite barnpass….men jag hade ändå att göra och det blev översvämning, stopp i avloppet i källaren….när jag såg det ringde jag maken och stängde dörren. Att orka med att ens felsöka..försöka rensa i avloppet kändes som att bestiga K2, Mount Everest är inte aktuellt i dagsläget.
Tisdagen började med 38,3 jag kände och försökte säga till maken att kanske han kunde ta sig till Sundbyberg för att få det där superduperviktiga pappret på lådan hos Skatteverket, det papper jag bett honom göra klar innan jul. NIX, det skulle han INTE kunna göra, han behövdes på jobbet. Jag gav mig ut, jag kände mig som en skurk, som Stefan Löven, Morgan Johansson eller Magdalena Andersson och Nyamko Sabuni (som för övrigt är den enda i skaran jag någonsin skulle kunna tänka att rösta på). Det var glest med folk men jag blev ändå lite stressad, det är munskydd, den nya sortens glesa köer, väktare som vinkar in en när man ska göra entré….och märkligt många som inte verkar vilja hålla avstånd ändå.
Det visade sig att jag hade kunnat lämna pappret i lådan utanför, de tömde varje dag så vi skulle klara att lämna i pappret på den sista möjliga dagen, det var stängt på nyårsafton och dagen efter var det för sent. Årets sista dag skulle det hela in.
Vi hade betalat för mycket i skatt, igen. Om det blir som vi tror kommer vi i år ha fått tillbaka nästan femtio tusen kronor vi betalat in felaktigt, de sista 17000 kronorna för att mitt förra redovisningsföretag gjort helt galna saker och jag bara skrivit under. Men jag hade ögonen öppna nu…och maken räknar så fint.
Nåväl, det kan ju behövas mer cash nu när jag är sjukskriven och av allt detta vaknar halv fem i vanlig ordning och då har 38,8 i temp och känner mig öm i halsen.
Det är tredje gången sedan september som jag känner att det inte kanske är själva Coronan som är problemet utan att något nytt har tillstött. Jag har lite torrhosta också och rösten sviker……kan det vara en superinfektion?
Så, nu står jag inför att behöva ligga ner på nyår istället. Kroppen ville inte mer. Jag ska också börja arbeta igen om tre dagar……2h/dag. Idag, eller nu i ottan känns det helt ogörligt. Men vad fan ska man ta sig till? Husläkaren går knappast att få fatt i, jag kan ju heller inte ringa chefen och säga att du jag kan inte komma på måndag för jag har nästan 39 grader här nu och lite ont i halsen. Vem gör det i förväg? Men det är så fruktansvärt tydligt att den allra minsta överansträngning från min sida resulterar i att jag faller tillbaka ner i det svarta virushålet. Och det mina vänner är helt fruktansvärt att leva med. Jag som just ville ta mig an saker igen, som skrivit klart den där kriminalromanen jag pillat på då och då under året, mest av allt under sommaren….och under den här sjukperioden finslipat lite för att få dagarna att går…..
Och till er som läst eller fortsatt läser mitt manus vill jag säga TACK! Helt ovärderligt att få feedback. Det värmer hjärtat att höra tt ni gillar A, och bli lite irriterade på henne, vill krama henne och vill veta mer, och L, du som är den enda som läst del två, som bara är halv än så länge, det är ljuset i tunneln för mig, att den slod dig rakt i mellangärdet och du är nyfiken på hur hon ska klara av sina moraliska dilemman men ändå kan förstå hennes hämndbegär. När kollegor i mitt eget fack tycker att det psykologiska spelet jag hittat på fängslar. Då är det en guldstjärna som blänker lite extra.
Jag ligger ner igen, jag orkade inte sätt mig upp för att skriva. Återigen känner jag mig som Frieda Kahlo, sängbunden men fast besluten att fortsätta vara kreativ, det lindrar oron. Att bara ligga och tänka eller se på TV är så fruktansvärt passivt. Jag klarar inte det, den enda framåtrörelse jag kan åstadkomma i detta läge är att skriva, sticka (knappt för att koncentrera mig på danska stickbeskrivningar som är det jag har mest av hemma nu) är faktiskt lite för jobbigt. Mina egna tankar är så mycket enklare även om jag skriver jobbiga saker….mordiska saker. Och jag aktar mig NOGA från att ta med Coronan i berättelserna. Coronan får the silent treatment där i hopp om att detta bara är en parentes i mit och alla andras liv.
Och ni har väl skickat en rakapparat till Rosenbad va? Som en markering om att det INTE är OK att tala med djupaste basrösten på statsmannavis och sen själv skita i reglerna, jul-och mellandagsshoppa och åka till Sälen när man kräver av andra att avstå. De lamaste pressmeddelandena också, behöva en reservdel till en rakapparat?!? Om inte det är med på varje digitala nyårsrevy detta gudsförgätna år blir jag mycket förvånad.
Men stackars dig… Det är bra att du skriver om hur det är att leva med corona. Det är svårt att själv förstå hur det är. Jag började mitt pensionärsliv i början av den här gångna hösten och allt roligt som jag funderat på att göra är nedlagt. Jag får nöja mig med att eventuellt tillhöra de som klarar sig. Men oron för alla andra finns där hela tiden.
Gott nytt år till dig och din familj och hoppas verkligen att ni klarar er igenom det här onämnbara eländet.
Jag måste säga att det finns andra det är ännu värre för, de som inte kunde testas i början till exempel…men jag antar att det gått upp för försäkringskassan att de finns och fortfarande inte är återställda efter att ha varit sjuka i mars…men, det är kämpigt och svårt att balansera energin…och tråkigt, skärmmande eftersom man inte vet hur detta blir framöver….
Anna