Det här är kanske inte mitt inlägg att skriva men det kändes svårt att låta bli. Att behärska mig när bröstkorgen fylls med sorg och ågonen tåras, näsan rinner. Tiden håller på att rinna ut….
Jag har fått ett dödsbud i veckan. En person jag känt i…37 år? Inte nära men en person som alltid funnits. Jag var dotterns vän. Vi har pratat om sjukdomen. Men, sen kom Coviden. Smittad på sjukhuset, av någon där. Och sen vips borta, innan familjen hann ta farväl. Vad gör det med oss? Alla dessa farväl som aldrig blir av? Och nu, med pandemin….inga stora begravningar…var ska vi gråta? I duschen?
Vi behöver gråta ihop.
Jag minns en begravning som jag gick på i min fars ställe. En av de äldsta vännerna, en spexare, som ringt min far och haft svårt att andas…han sa att det var allergi och kunde han få ett recept på medicin….min pappa frågade:-Är du säker på det? eftersom han var utomlands och han bedyrade, jo, det är pollen, astma….
Senare samma dygn död. Hjärtat. Janne Schaffer spelade på begravningen, Kungsholms kyrka var sprängfull. Jag satt där och grät. Han var en del av min uppväxt.
Nu, ligger en annan av min fars äldsta vänner på IVA. Jag hatar COVID. Innerligt. Beslut som ska tas….tiden rinner ut. Jag satt med två varma nyvärpta ägg i handen när jag fick höra. Försökte vara redig. Försökte stötta. Jag blev tom. Det är inte över, hoppet….miraklet kommer det? De tror inte.
Och sen? Ingen begravning? Jag ringer pappa. Han är ledsen. De skulle träffats snart, han mådde ju bättre. Det var tre veckor sedan. Vi lägger på. Han ringer mamma, hon är med min dotter. Jag ringer pappa igen. Ger order. Rensa bland korten. Ta fram de där med löstuttar och princesstårta. Alla roliga bilder. Vi förbereder oss. Praktiska saker.
Hela min uppväxt, alla historier, riktigt galna saker. Surströmming i bilar. Knalltorskar, vila fester där alla barnen var med. Roliga sånger och mycket musik. Hockey i vardagsrummet, gnaget. Korvar och öl.
Jag minns mina bästa och första kulinariska upplevelser….en citronsorbet I en CITRON!!! vem hade varit med om det 1978? Vitello Tonnato. resor, smeknamn, midsommar, men kanske mest fester. Varenda fest….länge.
Jag vet. Det stannar här. Men vi berövas något när någon försvinner, och sista ljuset är inte utblåst. Det är min bearbetning här. Jag måste få ur mig detta för vad gör man med känslor som far omkring. Man försöker samla dem, förstå, få sammanhang och kanske hoppet tillbaka? Jag önskar mig en ny tid. En där folk slipper dö på detta sätt och där man slipper sitta ensam och gråta. Vi behöver ceremonier, det är avslutande och läkande. Vi kan föra minnet av våra saknade vidare, ge dem en skjuts in i framtiden och sen minnas så länge det går…..
Jag snorar, barnen fattar inte, ska de det? Maken jobbar, jag skriver en typ av dödsruna innan, i förväg. Det känns inte bra. Men jag måste. Innan det är slut. Jag är en egoist, jag är inte närmast men min värld rubbas lite.
Jag kommer minnas, jag kommer MINNAS. Allt det härligt galna, alla skratt och hur en stackars machokille i Österrike fick smaka på lössnus…herregud, han höll på att kolavippa. Och luciakrona med rör av Treo Comp.
Jag tror på en postcoronaceremoni. En där alla som dött med bara 8 närvarande hedras och får ett rungande hej då och tack för allt…
Begravning för åtta? Jag tål inte det. Jag vill ha gråtfest. Jag vill ha mexikansk eller rysk fest på graven. Ska vi säga så? Vi kommer med vit rock, lång peruk och löstuttar på och sen dricker i ”jäger” och sjunger ”Always look on the bright side of life”. Vilka är på?