Man börjar bli fena på att testa andra iallafall, det kan man slå fast. Imorse vaknade barn nr 4 med den skrälligaste hostan jag hört på flera år och jag saknade verkligen mitt stetoskop som kommit bort på arbetsrummet jag lånade. Ett tag var jag rädd att det var falsk krupp nästan för han sa att han hade svårt att andas. Jag tolkade det som panik ihop med förstorade tonsiller. Jag lös ner i svalget på honom och såg att där fanns passage. men, vi blev ordentligt skrämda. Och beställde ytterligare ett Covidtest…för det ska man ju. Nu väntar vi…igen.
Så en insändare i DN alltså, det var lite oväntat eftersom jag liksom bara skrev rakt ut i spenaten. Men hej alla som läst och letat sig hit, jag såg att det var många just idag.
Jag är med andra ord lite tröttare nu, för att ha sjuka barn innebär ju ett visst merarbete, mest för maken faktiskt för jag har suttit klistrad vid datorn och först försökt ansluta till ett Teamsmöte i en timme och sen granskat mailen och inkomna svar på den enkät jag skickat ut. Och sen, efter ett åkte jag till en kompis med kronisk huvudvärk och gav henne medicin. Jag kunde också skriva ut Ventoline via min jobbdator så det blev lite lättare för sonen att andas. Jag tror att det mest var för att han legat platt hela natten som han svullnat till, lite som med KOL-patienter. Nu mår han i vilket fall mycket bättre och de ska se på film i vardagsrummet. Själv ska jag först blogga (nu) och sen hitta något att se på TV, eller kanske läsa?
Imorgon ska jag faktiskt arbeta också fast jag egentligen har det som kallas medicinsk återhämtningsdag, men jag gillar att ta det lite piano. Så jag läser en artikel eller tre….långsamt leder också någonstans.