Det var en tung morgon. Maken och jag, mest maken, försökte klä på killarna utan att använda våld. Tills slut satt han på golvet, helt lealös och frågade:
-Vad är det för diagnos när man inte kan läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck?
Jag med min intorkade hjärna svarade, det finns ingen sådan. Men jag kom strax på att det ju visst finns. Aspergers. Men, sa jag, det har han inte. Han bara jävlas. Han ser hur arg och förtvivlad man är men skiter i det, han testar gränserna, helt normal och skitjobbigt beteende som i urtiden ledde till att man blev uppäten av en sabeltandad tiger. NOT för då hade vi dött ut. Då ledde det nog till en smocka…
För så är det. Våra två killar är helt normala ungar som inte har ett dugg lust att samarbeta. De vill leka. De fattar inte BRÅTTOM, BRÅÅÅÅÅTTÅÅÅÅÅÅM! Utan de lever livet i sin takt. Helt oberoende av att det går 60 sekunder på en minut och att dagis bestämt att de ska på utflykt NIO, PRICK!
I mitt utslagna tillstånd är jag inte till mycket hjälp, eller hjälp förresten. Det är ju vanligen jag som gör allt detta, vi ska DELA ansvar. Jag tar det piano, försöker få ihop matsäcken, frågar lugnt och sansat vad varje pojke vill ha på mackan, fruktsort, drickyoghurt och så vidare. Jag hittade ena vattenflaskan på vardagsrumsgolvet…den andra var omöjlig att finna. Jag letade och letade, förbannade all röra omkring mig och slutligen, utan hopp om ett konstruktivt svar, frågade jag maken (han hittar aldrig något och frågar alltid mig, INNAN han ens börjat leta, om var saker finns). Han gnistrade till, började röra sig och tala som en illusionist. Frågade om han ville att jag skulle ”dubblera” flaskan som jag hittat. Mycket spexigt och helt i onödan. Jag började tröttna innan jag hann svara för jag är liksom inte mottaglig för humor (inte ens buskis).
-Simsalabim! Och där stod flaskan. Den hade stått på köksbänken hela tiden. Men jag är kognitivt myop just nu och ser bara EXAKT det jag har framför mig. Och så använder jag versaler för mycket….oroande tillstånd i sanning.
Men det var detta med diagnoser…Jag har nog en hel del just nu och det är helt OK med mig, jag har kastat in handduken där. Jag som alltid vill vara FRISKAST. (Versaler igen, det kanske är en diagnos?) Det finns en risk att man ”blir” sin sjukdom. Av den anledningen valde jag att inte lägga min ryggåkommas namn på minnet. Jag vägrade bli en person som var sjuk. Dessutom var det ett tyskt krångligt namn med en massa sh-ljud som inte riktigt fäste just för tillfället. Man är som man är, diagnos eller ej. Det gäller att hantera sig själv på bästa sätt och använda hela hjärnan när den ger en möjlighet till det. Min är för närvarande stängd för underhåll. Jag skriver mest för att det ger mig återhämtning, jag tror jag dopamin-kickar den lite. Jag är en dopa-addict så att säga.
Klart slut för nu. Dags att ta tag i…..vad var det nu?
Claudia