Vad jag lärt mig.

Ett ÅR idag med Covid-19 och dess restsymptom, sequele som vi läkare säger. Snart fem dagar feber- men inte värkfri. Inget huvudet på skaft, ingen bra balans och så trött att jag somnar mitt på dagen. Idag vaknade jag första, med värk i en trång säng. För min egen skull behöver jag skriva ner status, bedömning och åtgärd. Som i en läkarjournal.

Är det inte snyggt? Jag älskar rolig grafitti, jag skulle vilja ha den hemma! Kanske jag broderar detta….
Igår på det fantastiska covid-rehabstället på DS strax innan psykologen kom, som jag hade velat ta med hem, äta middag med och ha som vän för livet. Så intressant människa, vänlig, lyhörd och smart!!!!!Jag med min stickning och med jackan på åt RÄTT håll!
Jag stickade mycket igår, det är bra för att hålla sig still, jag känner mig nyttig (fast ingen behöver ännu en tröja och jag nog blir lite stelare i axlarna, men jag känner ändå att jag kan slappna av..) Mycket iskaffe har det blivit också, barnen älskar det fast det nog är en sockerbomb. Men det väljer jag att strunta i/inte läsa på.
Väldigt besviken på mönstret jag köpte som var helt fel i storlek, lite irriterad på mig själv också att jag inte hejdade mig flr jag tyckte att benen såg väldigt smala ut. Men nu får ett annat barn än mitt de här byxorna….och mamma ska få i uppdrag att åka till sybutiken i Bergerac och se om tyget finns kvar….
Ur min första bok som publicerades, det finns en innan, en om HUR du BLIR utmattad. Den kanske jag ger ut senare…..En äkta jobbannons för nyutexaminerade läkare.

Nu till saken. Efter alla undersökningar har jag kommit fram till vad jag skulle behöva för att må bättre:

  1. Massage axlar nacke varje dag.
  2. Regelbunden promenad 5-10 min i lugnt tempo.
  3. Inte oroa mig för omläggning av lån, besiktning av bil, bygge av pool, att jag ska utförsäkras, aldrig mer bli frisk, få följdsjukdomar att i ska ha råd att bo kvar, att jag aldrig ska få tävla i fäktning igen, att barnen ska få långtidscovid, att vi inte ska missa läxor/träningar/gympaväskan, vad som ska lagas till middag, tvätt, städ och bädda om säng-frekvens. Lösning? Skål med Sobril vid sängen/tysk hemmafru?
  4. Anordna födelsedagskalas etc.
  5. Lära mig att inte attackdammsuga, ta det lugnt och reglera intensiteten i det jag gör så jag inte blir trött.
  6. Ta en daglig tupplur kring 12. (Största hindret här är jag som alltid vill ”passa på” att göra saker när jag ändå är ensam och ostörd under dagen…)
  7. Äta regelbundet, jag har ingen direkt matlust och är rädd att detta triggar värk…
  8. Inte göra för mycket roliga saker/tråkiga saker så jag blir glad/ledsen för då mår jag sämra dagen efter….omg hur trist? Men viktigt.
  9. Lägga mig 22.00 och inte somna till TV.

Jag tror att jag är på rätt väg. Jag har blivit bättre på att slappna av, men att inhibera (hindra impulser kostar hjärnkraft), jag ska träna balansen, rösten, armen och bygga upp konditionen regelbundet utan att ta i för mycket. Balanssvårigheterna drar också mycket hjärnkraft och kan bidra till trötthet och värk…det är som en ond cirkel här….mina svårigheter med minne, balans och ögon tröttar mig och ger huvudvärk, som jag tar värkmedicin för som gör mig trött….sneaky va!?

Så, kanske det inte är kroppen i första hand som är problemet utan knoppen. Hjärtat är starkt och jag hade en bra grundfysik men att ändra sin personlighet, värderingar osv…det är erkänt svårt, personlighet skulle jag säga omöjligt. Det handlar om hur jag ska reflektera men tröttheten trappar ned mitt tempo så naturligt blir jag mer återhållen. Och psykologen sa att jag har en mkt god självbild, jag kan analysera mig själv, ser mina svårigheter och vet att kompensera, parera och modifiera. Jag löser problem på ett rationellt sätt, har en struktur som kanske blir tydligare nu när jag är sjuk och verkligen måste ta vara på de förmågor jag har.

Det var väldigt intressant att se när jag testades igår. Hur vänstra halvan av hjärnan strukturerar upp problemet och sen höger halva tar över och väljer rätt när vä-sidan gett upp. Jag som alltid trott att jag är helt högerstyrd och går på känsla och intuition. Jag märkte också att jag resonerar med mig själv. Jag pratar högt för att vägleda mig själv…..jag har nog berättat om detta tidigare men i en mkt pressad situation som AT-läkare skulle vi genomgå ett test på KTC dvs kliniskt träningscentrum. Det går till så att sjuksköterskor/uskor spelar ambulanspersonal, man har en ”syrra” till hjälp och en datordocka kommer in på ett larm. Man filmas och en läkare sitter i ett kontrollrum och bedömer, ger instruktioner….

Jag var såklart livrädd, hatar att filmas, rädd att göra fel, även om det nu bara var en dockas liv som skulle räddas….

Jag står med armarna i kors och stetoskopet över nacken som man gör när man är en coll doktor.

Jag tog emot rapporten, frågade några frågor, pratade med mig själv, försökte prata med doktordockan och gav instruktioner rill ssk vad hon skulle göra för saker med dockan…..Jag var helt utpumpad. Och sen skulle man få feedback.

-Hur tyckte du det gick? frågade överläkare.

-Ärligt så minns jag inte, bra kanske?

-Ja, men vad var problemet med pat?

-Lungemboli tror jag….

-Ska vi se filmen?

-Näääää. Jag höll händerna för ansiktet och ville verkligen inte se hur jag flamsade runt i panik och gjorde fel.

På filmen står en helt annan person. Lugn, med myndig röst och ger order och resonerar med mig själv…efter avrapporteringen säger jag 13sek in till mig själv: Det är nog en lungemboli. Och geer instruktioner kring hur vi ska behandla det.

Vet ni…det var jag. Jag hade ställt rätt diagnos, patienten överlevde och jag mindes INGENTING! men blev såklart så stolt att jag nog tänker att det ihop med kanske 4-5 andra lyckade, riktigt lyckade, handläggningar är det jag är mest stolt över i min läkargärning. Att jag när the shit hits the fan är metodisk, observant och VERKAR helt samlad och inte stressar upp dem runtomkring även om jag inombords är i full panik. För det var jag. Men vänsterhalvan tar kommandot….och jag har börjat älska min hjärna, speciellt nu som inte mindre än två neuropsykologer säger att jag verkligen inte har ADHD, inte för att det är ngt fel med det, utan jag är bara ovanligt kreativ. För så känner jag även om folk runtomkring mig ständigt sagt att : ”du måste ha ADHD!”. Nej, jag har full koll (inte just nu då) men jag har en början och ett slut på mina tankar, jag spårar inte ur. Och vet ni jag KAN lugna mig själv. Häromnatten när jag frossade så jag höll på att ramla ur sängen med hög feber tänkte jag ”fan, det är psykologiskt, jag är rädd”. Och sen snackade jag efter mycket om och men ned mig själv, jag jag intalade mig att det var ingen fara, att jag behövde slappna av och till sist somnade jag….för att sedan vakna tre och en halv timme senare med superhög feber, bli medvetslös ett kort tag, ramla upprepade gånger och sedan åka plinplongtaxi till plåsterhuset. men iallafall. Jag fick inte panik.

Så, vad händer idag? Tylla ska fäktas, Edgars och Tyllas rum ska städas….och jag ska ta det så lugnt, så lugnt. För jag hade värk på morgonen i huvudet men det tog jag en treo för, jag vill inte trötta mig. Jag ska göra mina avslappningsövningar och den lilla träningsrutinen, ta en kort prommis och sen sticka. En flamingorosa tröja till mig!

Hej!

/A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen