8.20 provtagning. Samme man som sist, samma arm och kärl. Det gick inte heller denna gång. Två stick. lite retur men inte nog. Nästa arm. Höjer benen, lutar huvudet tillbaka, försöker frammana bilden av min lyckliga plats….vilken är den?
-Mår du illa? Gör det ont?
-Nej då, jag är bara vansinnigt stickrädd. Brukar svimma….
-Du ska alltid visa fram höger arm, mycket bättre att sticka i!
-Mm, sa jag men tänkte: Är inte det ditt jobb? Att titta på båda armarna som hålls fram. Att se att patienten är likblek, försöker distrahera sig så gott det går, och biter ihop medan du letar kärl. Jag vet inte….
Tre hål senare tar jag mig med nöd och näppe till bilen, passerar den utbrunna, lätt smälta, Saaben och tänker att jag snart ska byta kommun. Skönt. Maken hade sett himlen lysas upp inatt när han var vaken för ett ögonblick. Sirener, blinkande ljus och ännu en utbrunnen snodd bil vid det nyrenoverade förortscentrumet.
När jag kom hem tog jag mina järntabletter, motvilligt. De gör inget för magen…eller jo det GÖR de, men inget man kan glädjas åt. Många veckor kommer det ta innan järnmättnaden (som idag skulle tas mått på) är uppe på för mig acceptabla nivåer. Jag önskar en infusion istället. Då blir jag frisk i raketfart. Har föreslagit detta för vården tidigare utan att få något gehör. Min morfar levde hela sitt liv med järnbrist som ingen kunde förklara orsaken till. Han hade inte fött sex barn. Vi kanske bara har den genen, järnbristanemigenen.
När jag kom hem slog jag på SVT play. Ville se klart den franska filmen jag somnade ifrån tio i tio igår. Il y a longtemps que je t´aime, eller ”Jag har älskat dig så länge”. Jag försöker se så mycket franskt jag kan, för att inte förlora språket. Dessutom beundrar jag Kristin Scott Thomas. Hon är så vacker och begåvad, pratar hon franska gör hon också.
Det var inte ett bra beslut. Jag kunde knappt se klart. Jag grät i mormors kökshandduk. Tröstlös.
När barn dör, det är sådant jag inte hanterar så bra, inte ens på film. Vem kan hantera det? Jag har sett döda barn, ett iallafall, det räcker. Det lämnar en aldrig riktigt. Det var inte ens ett barn jag kände…
Det var många år sedan men det känns som igår. Många tårar den dagen, inte där och då men sen hemma. Då kommer det över en att man har så mycket att vara tacksam för. Levande barn.
(Paus för att snyta mig riktigt ordentligt i den vita handduken med grön bård)
En kompis till mig som har fyra barn sa en gång att hon inte vågade skaffa fler, då ökade riken att någon skulle bli sjuk eller så. Jag förstod precis hur hon tänkte. Det känns ibland som jag med mina sex barn på allvar utmanar ödet. Ska jag (DE) behöva vara med om något hemskt?
Ibland när jag är vaken i vargtimmen får jag lätt panik vid tanken att någon bär på en dödlig sjukdom. Det brukar börja med att jag tänker att jag ska dö. Sen inser jag att detta inte är lika illa som att ett barn skulle dö. Sen tänker jag att jag är larvig och att man bara ska vara glad och tacksam att vi är friska, och att det kanske ändå är värre om jag dör för hur ska maken hålla ihop detta om jag försvinner?
Då drabbas jag av känslan att jag är otroligt egoistisk och blir lite arg på mig själv som inte först och främst tänker på barnen och så kan det hålla på tills jag lugnat ned mig med en kopp te och övertygat mig själv om att vi alla är nästan helt friska och så kan jag somna.
Efter denna fantastiskt vackra film är jag tacksam. För att jag har barn och familj, även om vi bråkar och tjafsar mest hela tiden känns det som. Men det ska bli ordning här. Jag ska ta tag i den där lilla snutten av ork och göra något bra av den här dagen. Och aldrig mer i hela livet se en film som jag inte vet vad den handlar om INNAN jag ser den.
Rödgråten och med massa tvätt avslutar jag detta. Den känns som mitt mörkaste inlägg någonsin. Och ändå, lite hoppfullt kanske…
Trevlig fredag.
A