Måndag igen. Helgen präglades av barn. Det gör det alltid. Denna gång hade vi i förväg bestämt att de skulle vara helt i fokus. Och att jag skulle få vila. Vi beslöt att åka in till Kungsan på lördagen och sen vara med vänner på kvällen. Vänner med många barn, då underhåller barnen sig lätt. Mina barn underhåller sig annars rätt bra själva. Tylla visade att hon kunde krypa in i deras eldstad, klättra uppför hela trappan och sprida chips över en helt ny matta…Bra där Tylla!
Hon var även uppmärksam på den nyinflyttade parets blomterarrangemang, porslinskrukor och kattmat.
På söndagen blev det fotboll och lek. Med två extra barn, de skötte sig exemplariskt och vi var ute nästan hela dagen. Man skulle kunna tro att en sådan helg gör barn trötta och sömniga. Nej, inte mina barn. I natt vaknade Edgar två gånger och Frank minst en. Jag bytte säng tre gånger och fick trösta dem båda på grund av mardrömmar. Frank var extra ledsen så idag ska vi göra en drömfångare har vi bestämt. Han har pratat om detta förut. Jag har ingen aning om var han hört talas om detta för något hokus pokus håller vi sannerligen inte på med här hemma men nu gör vi en ändå. han vill så gärna.
Efter att barnen åkt till förskolan satte jag mig för att tänka ut vad jag skulle göra under dagen. Jag hade en vag plan på att lura mig själv frisk och glad. I den planen ingick kardemummabullar och ranunkler.
Jag började med att kolla om Lönnlövets blommor var öppet, nej. Då tänkte jag Lantliv i Ängby….då kan jag slippa att baka dessutom (kraften var utrunnen redan där) för det ligger vägg i vägg med Gateau. De var heller inte öppna på måndagar. Fan!
Jag måste alltså antingen åka till Plantagen och baka själv eller avvika från plan A. Jag viker inte från min inslagna väg, hatar det. Att rubba mina cirklar alltså. Så det blev ICA för mjöl och socker och Plantagen för ranunkler.
Jag höll på att smälla av, de hade dessa, de mest förtjusande blommor i färdiga buketter. Fantastiskt.
Jag åkte hem och satte igång. Lurade mig liksom att jag hade ett perfekt avspänt liv där jag kan fota och instagramma vackra blommor och slänga ihop en vetedeg…
Jag fick ta hjälp av ena dottern, hon fick till bilden. Sen bakning. Hatar att baka jäsbröd, är för otålig vanligtvis. Men idag gick det sällsynt långsamt. Jag fick läsa receptet om och om igen, dotter pratade om sina kommande studier och jag kunde inte hålla fokus riktigt. Men till slut blev det klart. Jag lät degen jäsa lite extra, passade på att sopa på uteplatsen.
Jag blev så trött av kroppsarbetet att armarna darrade, jag gick in för att ringa VC. Tänkte att jag måste veta NU vad jag har för ferritinvärde, det kan inte vara över 10 iallafall, jag har inte varit så här svag sedan Tylla låg i magen. Men jag glömde av att ringa för nu skulle bullarna bakas ut.
Jag såg klart senaste avsnittet av Fortitude också. Det är lite otäckt. Påminner om känslan man fick av Twin Peaks när det begav sig. Det är något äckligt som pyr på den där ön. Men hellre se på detta än verklighet. Realistiska dramer tål jag inte längre, jag blir så ledsen. Kanske jag ska testa på fantasy ändå…..?
Nu är bullarna bakade, halva uteplatsen sopad och jag undrar hur det ska fungera att få hem tre barn och ge dem mat i eftermiddag.
Detta att låtsas att allt är fingemang går sådär, jag tror Eva har rätt, man ska VILA. Det vill säga göra ingeting utom möjligen promenera. Det får jag testa imorgon.