En ganska trist skrivning

Detta bifogade jag min anmälan till AFA-försäkring. Jag har haft en helvetsnatt, nått en ny medicin, pepprar mig med alla tänkbar a medel coh ska göra noll och intet idag.

Neurologen sa att det kan ta 1,5 år att få kontroll på huvudvärken…oj så upplyftande. Men ändå…när ska man klara att arbeta …nåväl. Idag stillhet. Knappt radio kanske.. men ett barn hemma och sjuk, inte Covid, vi har såklart testat honom.

Jag ska skriva ngt smart senare…mycket senare men här är en sammanfattning till AFA som tydligen har börjat betala ut ersättning för oss som smittats på jobbet….

Sveda och värk

Jag smittades på arbetet på en neurorehabiliteringsavdelning på Stora Sköndals sjukhus. Vi var många som föll, min patient som skulle skrivits ut samma dag hamnade istället på IVA där hon avled några dagar senare.
Mitt sjukdomsförlopp var till en början likt alla andras. En kortvarig influensaliknande sängvistelse på två dagar med värk i huvud, kropp och hög feber. Dag två ringde min mor som också är läkare och sa att jag behövde resa mig ur sjuksängen för att undvika lungembolier. Jag följde hennes råd och mådde redan så bra att jag tog tag i att gräva klart den rabatt jag hade tänkt att anlägga…spaden står fortfarande i jorden där jag lämnade den för 14 månader sedan.
Månaderna efter smittotillfället var stundtals dramatiska med takykardier, desaturationer, känselbortfall, domningar och dyspné kopplat till minimal fysisk ansträngning. Detta föranledde fyra samtal till 112 och tre besök på akutmottagningar där jag frikändes men man noterade påslag av puls vid liten ansträngning.
Kontakt med husläkare gav inget mer än remisser och sjukskrivning samt mycket märkliga råd om Ivermektin, antiinflammatorisk mat och information om att svenska läkare inte kan någonting…Detta gjorde att jag slutligen bytte läkare efter att han uttryckte sin stora besvikelse över att jag vaccinerade mig.
Jag har fått kämpa mig till undersökningar (DT-thorax som ni vet visade groundglassförändringar som nu gått i regress, abetsprov som var så uselt att de avbröt efter 4 min pga att jag blev så andfådd). Anosmin som drabbade mig några dagar efter infektionstillfället var mkt plågsam och ledde till viktnedgång på mer än 4 kilo på kort tid som efter att jag tränat dagligen i över en vecka, kanske mer, minnet sviktar. Oron då, att aldrig känna doften av bladsprickningen vid våren eller möjligheten att förgifta barnen med skämd mat eller inte vakna av brandlök går ej att överskatta.
När luktsinnet väl kom tillbaka följde aptiten.
I frånvaro av möjlighet till fysisk aktivitet i den omfattning jag är van vid kom en viktökning kring julen 20 med ca 6 kg. Detta var psykiskt mkt plågsamt.

Jag är en aktiv person, fd elitsimmare och har senaste åren dansat balett och börjat fäktas. Målet var att aug -21 delta i veteran VM i värja i Ukraina. Sedan jag insjuknade har jag kunnat träna två gånger men inte hela 1,5h utan fått avbryta pga att jag ej orkat. Knappt orkade jag fäktas med 11-åringarna i sonens träningsgrupp vid ett tillfälle. Jag är nu reducerad till dagliga långsamma promenader med barnen till skolan och måt jag bra kan jag gå till närmaste matbutik vilket är en ca 5 min promenad.

Jag har migränliknande huvudvärk i princip hälften av mina dagar och då på ett sätt som kräver den starkaste medicinen som neurologen har att erbjuda och som gett mig kärlkramp och spasmer i mesenteriets små kärl. Nu provar vi ut EP-medicin som ger mig biverkningar, nästa steg är en helt ny biologisk medicin inriktad på proteiner som läcker ut i blodet vid anfall. Jag har detta dryga år ätit mer medicin än vad jag gjort någonsin tidigare i mitt liv. Jag har fått låga trombocyter pga all ASA, hur levervärdena ser ut vill jag inte veta och GFR är ändrat jämfört med tidigare.

Jag har sex barn och en make, dem kan jag inte interagera med som tidigare. Jag kan inte hjälpa till med deras skolgöromål, jag glömmer viktiga saker som att packa simkläder, påminna om läxinlämning och har svårt att komma på mat att laga. När jag i min ensamhet går hemma och är reducerad till hemmafru kokar jag kaffe och te simultant. Jag är i princip en kandidat för ett demensboende.
NP-utredning visar att jag har en ojämn profil där min stora överkapacitet på alla områden utom arbetsminne och nyinlärning behöver användas för att kompensera mina svårigheter vilket gör mig mkt trött och ledsen. Jag är en person som arbetat heltid på min ST inom psykiatri OCH samtidigt skriver böcker om rehab kring psykisk ohälsa och även kriminalromaner, föreläser för kollegor och lekmän. Nu klarar jag som sagt inte att koka varm dryck till mig själv.
En högpresterande person, i synnerhet en läkare som identifierar sig med sin yrkesroll lider generellt mer än andra av att förlora sina förmågor och inte känna igen sig själv. det är också arbetsamt att få omgivningen att förstå ett tillstånd som ej syns på utanpåskriften.

Rent karriärmässigt är jag helt i fritt fall. Jag förlorar tid som i realiteten är likställt med pengar då jin lön nu är 53000kr/mån utan jour etc. Detta skulle om 1,5 år ha legat på drygt 90000kr/mån minst så tappet för mig är inte bara här och nu, det är det dubbla. Under min sjukdomsperiod har jag missat en kurs i beroendevård i Linköping, fått ställa in randning på geriatrik, allmänmedicin, neurologi, och förmodligen en placering på rättspsyk som är mkt lång väntetid för. Jag är tveksam till om jag någonsin kan slutföra min ST.

Denna månad var den första som jag fick en påminnelse om att betala huslånet på 5000kr. Det var slut på kontot. detta har inte hänt sedan jag var medicine kandidat. det gör något för självkänslan.

Jag har ännu inte nämnt vad en okänd sjukdom med mystiska symptom gör för det psykiska måendet. Kommer min livslängd påverkas? Kommer jag för alltid vara så här nedsatt, reducerad till en sliten hushållspiga? Kommer mina barn drabbas av ångest för att jag ska dö eller aldrig bli den glada och påhittiga mamma jag alltid varit? Ja ni förstå, jag är förändrad och ingen kan erbjuda en förklaringsmodell. Jag förstår det. Ny, okänd sjukdom som funits kort tid. Icke desto mindre, jag har stunder då jag funderar på om det är värt att fortsätta för jag fuyller ingen funktion i den mening som jag lägger i att vara en samhällsmedborgare som bdirar, en trevlig fru och en ansvars- och kärleksfull och närvarande fru.

När jag skriver detta har jag varit vaken sedan halv fyra på natten med sprängande huvudvärk som jag tagit Naramig mot (den mest långverkande triptanen i arsenalen boostad med 600mg Ipren, 500mg Treo och resorb som neurologen rekommenderar sedan tidigare underhållsbehandling med Botox var tredje månad sedan maj. Ingen effekt efter 5,5h och det lär bli mer under dagen. Nästa steg är injektionsbehndling.

Jag citerar Lost in translation ”life as you know it is gone”.

Har jag dödsångest? Ja, mitt i natten, i vargtimmen undrar jag var det bär hän. Jag tror inte längre på att jag ska kunna tävla, ställa till med julafton för mina sex barn, deras pojkvänner, min brors familj och mina föräldrar. Jag önskar mig färd- och hemtjänst samt en personlig assistent.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen