Jag väcktes återigen av ett barn. Klockan var verkligen också bara barnet, några få minuter i tre. Ganska konstig tid för ett barn att väcka sig själv på i min mening och han nöjer sig också med att bli lämnad i sängen med sin far för jag förklarade att jag inte kunde sova jämte honom för det blir både trångt och varmt. Men det var bara delvis sant. För jag drömde värld har drömmarna ett helt rimligt innehåll. Denna gång med ursprung ur kvällens händelser och varseblivningar sammanflätat med min allra djupaste essens och framåtanda. Jag drömde att jag headhuntats till Spanarna.
Igår kväll skulle vi äntligen få träffa makens bästis flickvän. Det har gått så låg tid sedan hennes uppenbarelse i hans liv utan att vi fått se annat än en bild i hans telefon att det blivit ett stående skämt att hon bara är påhittad. Och ja då börjar man undra liksom. För på fyra ÅR har vi inte kunnat hitta en tid och plats att ses. Det är väldigt lång tid. Första halvåret kan man förklara bort i vår ålder för då känner man sig för lite, man kastar inte in nya personer hur som helst i tillvaron som när man var runt 20 och man kunde vara ihop från andra veckan.
I vilket fall, maken tog sig friheten att bjuda över dem på middag utan att fråga mig. Vanligtvis hade det varit väldigt roligt och naturligt men som det är nu….en katastrofalt dålig idé. Så, det ändrades till att vi alla skulle ses på en ganska ny restaurang här ute. Och så blev det.
Vi hade en mycket rolig och högljudd kväll på Kolmilan, det kändes som att vi kom först och gick sist. Jag var kanske inte lika uppåt som jag brukar vara…jag börjar tro att min nya medicin har tvärtomeffekt på mig för jag känner mig helt sänkt och nedstämd frånvaron av huvudvärk senaste åtta dagarna talar emellertid till dess fördel. Det tråkiga med den är dels att det är en gammal epilepsimedicin/humörsvängningsmedicin vilket då kunde antyda att jag i mitt naturliga tillstånd är instabil i mitt stämningsläge….något jag med bestämdhet vill hävda att jag inte är. Jag är precis som JAG är hela tiden och har aldrig någonsin varvat upp onaturligt mycket eller varit inadekvat ledsen en längre stund eller deprimerad mer än 10 min.Jag ser alltid möjligheter snarare än motsatsen och har verifierat stor resiliense (alltså motståndskraftig i psyket enligt neuropsykologen på Danderyds sjukhus. Det kändes viktigt att ha lite hårda data här i form av ett äkta utlåtande från en hjärnforskare…). Jag tar jag mitt förnuft till fånga och gör något bra i alla situationer. Men nu….tänker jag på filmen ”I´m thinking of ending things” något som kom upp vid middagsbordet i slutet av sammankomsten.
Jag ska återge något av mitt inlägg i samtalet som gav många mycket nöje men mig mycket oro. Jag betittade igår den 4 delar långa HBO-serien Olive Kitterridge. Den var mycket bra och jag kände att jag ville bli mer som Olive, eller rättare, jag är ganska mycket så men kämpar med att inte vara det. Jag är envis, bestämd, och vill ha saker på MITT vis. Jag är inte elak mot barnen, tycker jag, som hon påstås vara av sin son och vissa av hennes elever (hon är matematiklärare). Elakhet verkar ändå vara något som man själv inte kan bedöma utan som åligger barnen att senare göra en summering av när de kommit ur ens grepp/våld…!? Nåväl. Jag skulle tipsa vännerna om denna underbara serie och makens kompis är cineast, på riktigt alltså, inte som jag, bara en filmälskare… Jag påstod att den var så bra och gav min spaning på att en birollsinnehavare sannolikt kommer bli en stor stjärna på birollshimlen. Biroll därför att han nämligen inte är så vacker att se på, men har dykt upp oftare och oftare i min mening i några betydande, lite mer ”arty” filmer som jag sett på det senaste. Och så här försökte jag förklara vem han var:
Han var med i den där filmen med det krångliga namnet som nyligen var så omtalad! (Cineasten tittade på mig utan att genast fatta vilken film jag menade). Jag förstod att det inte var en kristallklar förklaring varför jag fortsatte:
-Du vet den där med den långa titeln som påminner om ”Eternal sunshine on the spotless mind”….fortfarande ingen hemma hos cineasten.
Jag satt mig då djupt försjunken i tankar för att komma på något mer att haka upp detta på. Frances Mc Dormand, sa jag då. Hon från Fargo, hon var nog också med i den relativt nya filmen med det långa namnet lade jag till för tydlighetens skull. Samma respons som tidigare.
”Han hette Jerry i filmen och är en yngre kopia på han du vet som dog nyligen!” Ingen hemma nu heller. Och det kan man ju förstå för det har onekligen dött en del halvkända birollsinnehavare senaste åren.
Men jag framhärdade för han som kallar sig cineast BORDE veta vem jag menade och sade: ”han kanske till och med (likt Bruce Lees son Jason och han Heath Ledger) dog innan hans senaste film var avslutad”… men mina allt mer kryptiska förklaringar och förtvivlade försök att få honom på spåret började nu istället bli föremål för stor förnöjsamhet och glirningar om hur galen jag är i vårt åttahövdade sällskap. Men googlingen räddade mig till slut, det lite tröga internetet hjälpte mig fram till den nya birollsstjärnans namn då jag kände till birollkaraktärens namn, Jerry,och då visste cineasten ju precis vem han var. Jag upptäckte till min förfäran att han varit med i filmer i snart 20 år! Jag har med andra ord alltså legat under en STEN! Därefter googlade jag döda skådisar och kom ganska snabbt fram till att vem jag jämfört honom med utseendemässsigt var han Philip Seymoure Hoffman.
Ingen höll med mig om att de var det minsta lika. Och han hade aldrig hört talas om ”I´m thinking of ending things” trots att jag beskrev den som en mkt svårartad film som kritikerna behövt se minst 10 gånger för att verkligen ”förstå”. Jag försjönk återigen i en temporär tystnad och återupptog grubblerierna kring mannen jag mötte i dörren på restaurangen som var så himla bekant och hette Henrik. Jag är helt säker på att jag har träffat honom tidigare men kunde inte placera honom. Detta väckte också en del nöje i min lilla klunga….men jag vet att jag sett honom, frågan är bara i vilken kapacitet. ELLER så är han en kändis och jag gjorde mig verkligen till ett åtlöje. Men, han kan också vara en DHL-kille eller sitta i någon kassa….jag har verkligen INGEN aning.
Så. Inatt drömde jag som sagt att jag satt i en taxi på väg till TV-huset ihop med några av favoritspanarna, Ingvar Storm och en handfull av mina barn. Jag kände mig mycket självsäker och hade roligt, som en i gänget ända tills det gick upp för mig att jag inte har tre spaningar förberedda (eftersom jag togs direkt från gatan med barn och allt) som leder tankarna framåt eller sammanstrålar i en spådom! Och känslan var att jag då ville kräkas. Men, jag fann mig snabbt och valde tre av tidens tecken som uteslutande gäller MIG! Och en av dem sammanföll aningens i Jessika Gedins senaste om att innehålls kulturellt babbel med floskler är det nya svarta. Det knöt jag ihop med att jag faktikt i svinkylan igår stannade upp utanför Coop för att samtala med ett gäng M-politiker som valde säsongens kallaste dag för att värma upp valåret. Jag sa att jag var lite sugen på politik och fick genast ganska direkta frågor om vad jag tyckte om energipolitiken, vad var min ståndpunkt om kärnkraften? Jag svarade att jag kanske inte riktigt tagit ställning men var hyffsat insatt, jag var ju trots allt bara där för att köpa grillkorv…Jag har ju sedan jag var mycket späd tyckt att kärnkraft och dess biverkan kärnvapen är av ondo hur koldioxidfattigt det än kan vara och…politik är ju delvis ett spel där man måste säga antingen Ja eller Nej, mina Njan är kanske inte helt gångbara?
Jag fick ytterligare en fråga och erbjöds pamfletter angående tryggheten i samhället men tackade nej med invändningen att jag levde ihop med en polis (!?). Jag vet inte om detta samtal med flera olika personer i blå västar, inte så mörkblå som på Bohmans tid men ändå hoppfullt ljusblå i den mörka eftermiddagen.
Jag tackade så småningom för mig och drog mig lite skamset tillbaka. Jag kan inte bli medlem i M, jag är ju i vissa frågor både kommunist, miljöpartist och socialdemokrat….Jag är partilös, en politisk vilde.
Jag såg inte fram emot att umgås igår, jag var nästan arg på maken som ens kommit på idén men efteråt såklart väldigt nöjd med att ha lyckats klä upp mig, vara lite rolig, få god mat och ta med fyra av barnen på middag. Vi hade jättekul även om jag återigen blev påmind om att jag är en veritabel härdsmälta avseende minnet och i min iver att förklara saker att jag liksom tappar bort dem.
Men, jag vet vem som satte grillerna i huvudet på mig avseende Spanarna. Det var en av mina följare följare på Instagram. Hon tycker om mina små dagliga kommentarer där jag surrar ihop något som väckt min nyfikenhet med mina egna analyser och farhågor inför framtiden. Och innan jag bestämde mig för att lämna dubbelsängen som just förvandlats till en trippelsäng kom jag på vad min enmanstalkshow skulle heta: Dagens sallad.
Jag skulle filma mig själv så som jag brukar, medan jag GÖR saker. Alltså, plockar ur disk, matar katten eller försöker få ordning på frisyren.
Kanske det blir av, kanske det blir startskottet på en ny karriär, kanske det ger mig en gyllene biljett rakt in i Spanarna?
Men, jag behöver då manus. Som jag aldrig kommer använda, jag är sådan. Förbereder mig för föredrag noga för att sedan i det skarpa lägets hetta helt glömma av allt jag skrivit ned och tänkt ut som smart och sedan ge mig ut i nästan eteriska och helt holistiska konstateranden och funderingar som ibland, men mer sällsynt, leder fram till annat än en djup suck över varat och mänsklig aktivitet. Sällan är jag förvånad över vad som inträffar, mer ofta förvånad över att folk inte redan uppmärksammat detta, gjort om och gjort rätt. Hur är DET möjligt? Är jag verkligen så fruktansvärt allvetande (likt det perspektiv med vilket jag oftast skriver mina litterära verk i) eller är jag bara helt galet uppblåst och enögd?
Jag vet inte. Men nu har jag fått ur mig detta och huruvida ”Dagens sallad” ser dagens ljus eller ej är svårt att sia om. Jag vet inte om det finns tillräckligt med dåliga nyheter varje dag för att fylla ett helt program och någon musik som är vettig kan man ju inte spela som utfyllnad av upphovsrättsliga skäl. Jag kanske måste börja komponera och spela själv i så fall.
Jaha. Nu har klockan gått och jag ska försöka sova. Redigera detta gör jag i dagsljus med brillorna på. För det är skumt här där jag sitter i sonens säng med en hamster som snurrar runt i sitt hjul, men när jag nu skriver DET kom jag på att vad jag HADE tänkt skriva om var att jag kanske ÄR kultursjuk ändå. Och också att jag ville skriva om den sanslösa diagnosen Anpassningsstörd som man lätt kan få när ens verklighet ändras radikalt och inte omedelbart köper det nya läget. Vad tror ni? Skulle det vara deprimerande att läsa om? ELLER?
Bilder till detta…vi får se.
/A