Igår gjorde jag faktiskt något utöver tt sitta hemma med barnen, hålla ställningarna och sticka. Jag var smakråd åt dotter nr 1 (då talar vi kronoligi så ingen tror något annat). Och jag träffade mamma en kortis. Hon kom för att tacka för en av sina julklappar. Ett presentkort på Concidence skin spa här nedanför. Hon var lika lyrisk som jag…och hade bokat en ny tid, och gav alla oss andra carte lanc att boka in oss på nya behandlingar. Jag ordnade till mig och dottern i januari, för mig strax innan min TV-debut….spännnande va? Jag kommer gå till historien som Averiges sjukligaste kvinna….men, hellre ökänd än okänd va?
Men, sen for jag med tre barn till Sumpan. För tre år sedan impulsköpte jag nämligen en äkta matta där…som dottern sedan dess beundrat. Igår slog hon till på en egen men tre gånger större. Fantastiskt fin.
Hon följde sedan med hem och vi såg Don´t look up ihop, andra gången för mig (lika kul ändå) och maken skrattade med. Jag stickade vidare, hade behövt repa upp lite. Huvudet hade dessutom börjat värka så smått på fm, det gör gärna det när jag har saker att göra, tider att passa….jävla skit alltså.
Väl i stan släppte jag kidsen och parkerade en bit bort. Det är tufft med parkering på Östermalm, så synd om dem alltså. Inte nog med att de blir rånade, de kan inte stå utanför sin port heller!!!! Fast de kan få subventionerade elcyklar som de inte behöver subventioner för att köpa! Bra där MP!
Nå, vi rullade ut mattan, hängde tvätt, fikade lite och åt sen lunch (inte i den ordningen utan tvärt om). Sen gick jag för att hämta bilen, och ställde mig sedan på lastplatsen för att invänta barn och packning. Då börjar någon plötsligt tuta aggressivt. Två gånger, sedan ljustuta. Jag anade att det gällde mig men stod lugnt kvar för jag skulle ju just lasta in fyra barn som är små och en hel del packning mm. Men mannen från Bring gav sig inte. Han kärde upp jämsides och skrek och gestikulerade. Jag pekade och talade högt att jag väntade på barn med packning. Han skrek att han behövde stå där jag stod.
Jag struntade i mannen för jag har vid några tillfällen när gatan varit full kört upp på motsatta mycket breda trottoar för att stå en kort stund. Jag tänkte att han kunde göra samma. NEJ, han ställer sig jämsides med mig, och blockerar istället hala Skeppargatan. Och går ut för att knacka på mitt fönster….och skrika att jag inte kan stå där jag gör. Jag sa återigen, jag inväntar fyra barn med mycket packning. VI LASTAR I!
Han gick och hämtade sitt paket i baken av bilen, trycker in koden i dörren och jag börjar misstänka att jag och barnen inte kommer komma ut ur parkeringsluckan…
På under en minut är han tillbaka och ger sig av. Barnen kommer strax efter och vi ger oss av. Då står han 20m längre fram på ett sätt som inte är helt vanligt och levererar nästa paket…..då undrar man om han ville öva at skrika på mig för plötsligt går det bra att bryta mot trafikregler….
Iallafall. Idioter finns det gott om.
Huvudvärken tvingade upp mig vid fem. vid åtta somnade jag om, yr av mediciner och nio väckte doften av nybakat bröd mig i soffan. Jag vill ha barnen hos mig ständigt. Älskar det, speciellt om de bakar bröd. Och diskar upp efter sig. Tänk att jag lärt NÅGON det i vilket fall.
Nu, däckad i sängen, har utlovat pulka, vet ej om det kommer gå att genomföra, vi har ju nyår att tänka på. Och folk som inte, ett år senare, kan fatta att jag inte är som förr, inte orkar prata, argumentera ens skratta utan att det blir surt efter. Ett HELT skitår lämnar jag bakom mig, men kan ändå se små framsteg. Som att det inte är mig det är fel i huvudet på (alltså på det psykiska planet). Jag funderar mycket på ämnet kultursjuka just nu på förekommen anledning. Vår kultursjuka är nog den att vi förväntas utbilda oss, skaffa barn, hålla på med massa olika härliga saker OCH arbeta heltid och vara kåta, glada och jävla TACKSAMMA hela tiden. Tacksamhet…..när, det ÄR inte min grej. Jag är otacksam, mer och mer för var dag, jag har höga förväntningar och de infrias alltför sällan.
Men, är jag bitter och deppig, nej för fan! Jag ser möjligheter överallt där svårigheterna lurar. Men det är kanske inte de som andra förväntar sig.
Så inför nästa år blir mitt motto det som jag angav som förväntningarna på rehaben: Låga förväntningar är all lyckas moder!
Gott slut!/A