Idag avslutades rehaben. Vi fick ge vår syn på vad vi genomgått. Jag sa att vad som varit bra, alltid bra att börja med det, legitimitet. Jag har godkänts för rehab för jag har bedömts vara i för dåligt skick för att arbeta eller ens verka normal i hemmiljö… Och sen har jag uppskattat utredningen och optikern, i viss mån samtal med kurator (mkt trevlig och informativ men som läkare känner man ju till ”gången” liksom så lite överflödigt för mig, likaså arbetsterapeut, jag har ju bedömts tidigare och spontant inser man ju vad man behöver göra för att klara av vardagen, skala ned, ta en sak i taget och försöka skriva listor osv osv. Psykologen sa inget jag inte visste men heller inget fel.
Sjukgymnasten fokuserade mkt på grundvitalitet, att man som ett barn måste lära sig att krypa innan man kan gå eller som i min brors fall direkt springa. Det kognitiva släpar efter. Jag har aldrig gillat anslaget med att grunda sig, jorda sig, vara i görandet. För mycket metaforer som inte passar mig, Jag har också svårt för det tredje ögat och att hela tiden behöva prestera en summering av vad jag upplevt.
Men värst var de delar som läkaren höll i, katastrof faktiskt. Andas ut toxiner med hjärtat, idag på alla hjärtans skulle vi känna in var hjärtat satt, vilken färg det hade och vi skulle skicka ut läkande intentioner till andra!?! Det har också varit två föreläsningar om nutrition. Ayurvedisk mat, antiinflammatorisk och histaminfattig mat samt undvikande av processad mat, mjölk och plast samt en misstanke om att vi alla har en läckande tarm…herregud! men, jag har skrivit till verksamhetschefen om det märkliga i detta och hur obra det är att förvirra en ifrågasatt och utsatt grupp för sån ovetenskapligt humbug. En av behandlarna pratade med mig efter att jag för tredje eller fjärde gången luftade detta och sa att delar av arbetsgruppen är mer evidensbaserad…jag tolkade det som en slags ursäkt eller möjligen som att hon skämdes inför hur det ovetenskapliga i detta. Det kändes mkt bra.Jag är ingen gruppmänniska, jag vill inte höra om andras lidande när jag själv är patient. Jag vill höra hur jag ska må bättre. Det gör jag redan men det kognitiva släpar efter. Jag har jobbigt med att höra om andras elände när jag inte kan hjälpa till….
Jag lyssnade på Fråga Agnes Wold idag, ett gammalt avsnitt om antihistaminfattig mat och hon avfärdar hela den skiten med att vara ovetenskaplig humbug. Gluten är inte farligt om man inte har celiaki, man kan överleva och må bra på endast potatis och en slurk mjölk då och då och man kan faktiskt dö av tarmsköljningar. Och massor med hälsokost…om man inte har en brist.
Men nu har jag klagat, sagt min mening och går vidare. Jag ska ha avstämningsmöte och planerar framåt. Helst skulle jag vilja att någon hjälpte mig att boka en alpresa till Italien eller Österrike för jag är för virrig för att få ihop det…men maken är ovillig. Men jag vill gärna åka så jag inte hinner dö innan….
Nu ska jag sova. Imorgon ska jag hämta testutrustning för att utreda sömnapné….askul.
Jag tog en sväng förbi Stadsmissionen för att lugna ner mig efter dagen. Jag fick göra ett 6 min gångtest igen och återigen desaturerade jag till 94%…inte normalt och blodtrycket var på tok för högt men låg puls trots stor stress inför att klaga på rehaben jag fått.
Jag hittade två sidenslipsar, en ascool klänning och…kanske det var allt? Nej, två skaldjursbestick som var exakt samma som vi hade för en krona styck!
Nu sova.
Kram
Och ja Agnes Wold är coolaste katten!