Långt över midnatt

Hus i mörker

Det är först när du efter att ha blivit väckt två gånger av samma barn och slutligen bytt säng, testat alla möjliga bekväma och obekväma sovställningar samt börjat stretcha för att bli något mer vig bara för att upptäcka att du ådragit dig nackspärr som du inser: Det är lönlöst att ligga kvar i sängen. Men medan du stretchat, vänt och vridit dig har förgående dags husläkarsamtal börjat landa hos dig. En noduli i ena lungan, möjligen är de förtjockade bronkerna ett resultat av Covidinfektion nummer två och inte alls en effekt av att du gått obehandlad och ignorerats i ett och ett halvt år. Har jag cancer? Ska jag behöva ha bronkvidgande läkemedel resten av livet? Innan du riktigt fått svar meddelas du att du ska genomgå FLER undersökningar, spirometri till att börja med. Jag tänker bara på nodulin. Kan den bero på den där lunginflammationen i november 2015? Eller…..?

Månen var fin men det syns ju såklart inte.

-Hur ser du på att börja arbeta igen? Vad har du för plan?

-Plan? Jag har tänkt att jag ska bli frisk först…jag har sovit väldigt mycket sista tiden och varit väldigt trött…just påbörjat en ny rehab och fått veta att jag har taskiga lungor….öööö

-Men det har gått bra för andra läkare att komma tillbaka genom att ha med en annan läkare i rummet….

-Va? Sitta med en övervakare så att man inte säger något galet…..

Saccosäckar till ukrainska flyktingar kom hemlevererade, det hade jag glömt. Bilen kommer vara fylld på söndag….

Jag kan säga att jag lämnade det mötet med större förvirring än jag hade innan jag gick dit. Jag ringde mamma. Jag behöver någon i min ringhörna. Jag vill visst arbeta men jag kan liksom inte klara vardagen riktigt här, glömmer saker, t o m att äta, jag har fått tråkiga besked och glömmer stora viktiga saker, som att skicka mail. Jag skriver dem men trycker inte på skicka….

Men jag ska inte fokusera på det, jag ska fokusera på att arbeta. Tydliga besked. Och jag förväntas ha en plan. Jag vill påminna om att jag just avslutat en rehab som varit helt ovetenskapligt och dragit ut 12 veckor på tiden och som i slutändan gav i bästa fall oförändrade somatiska värden, på det psykologiska sämre….

Så, jag sitter i mörkret nu och skriver av mig. Jag önskar jag hade något att sova på men inser att det är för sent. Jag ska upp snart igen, barn ska till skolan, jag ska köra min rehab. Det känns….inte bra.

Politiker särbehandlar sig själva och skiter i medborgarna som mer ses som MOTborgare. Hej bananrepubliken!

Mest är jag arg tror jag. Att jag ignorerats. Jag har ändå försökt be om hjälp och undersökningar och fått en del, den senaste som sagt med oroande resultat. Som jag inte fått något bra svar på. Nu ska jag VÄNTA på en kallelse…en ny undersökning och möjligen sättas in på medicinering. Jag känner…..mig …inte…redo att börja arbeta. Jag blir trött bara av att vara vaken. Jag sa att jag nog helst är på en avdelning då. Sitter med, förvaras liksom. Är med i ett sammanhang där det vanligen är minst 4 ibland 10 personer åt gången. Jag tycker en person i taget är jobbigt just nu men hellre det än att sitta med en överläkare bakom ryggen när jag har patientsamtal, då skulle jag känna mig fullständigt värdelös och tillbakakastad till skolbänken känner jag spontant. Och stackars patienter!!!

Kommande vecka, samma varje, utom att det mest handlar om att komma ihåg att barnen har aktiviteter. Jag ska lägga in mina rehabdagar också, och vilodagar, jag ska tydligen ha två utan fysisk ansträngning enligt sjukgymnasten. Det ska bli spännande!

Men. nu är klockan över tre. Jag gav sovförsöket två timmar. Sen gick det inte längre. Ytterligare ett barn har bytt säng. Jag tror de är oroliga för mig, de vill vara nära.

Sorgen. Eller…..jag vet inte, är det sorg? Det är fan ren ilska. Smittad på jobbet, ovälkommen inom vården och sen underkastad hokuspokusläkare, två stycken till och med och nu ska jag under pågående utredning ha en jävla plan för att börja arbeta. Jag vill kunna gå utan att tappa andan.

Och ersättningsbiten….skratretande. Faktiskt. Jag har ötit upp över 150000kronor av sparpengar och Afa har inget besked att ge, de ska räkna, det var tydligen svårt att bedöma hur mycket jag ska få….Om skadorna i lungan blir bestående kan livränta bli aktuellt, man undrar hur lång tid det ska ta att utreda? Någon ska kunna styrka att nedsättningen funnits över ett år..och ska fortsätta vara sån…jag tänker att OM man gjort rätt undersökning i november 2020 när de först hittade förändringar…då hade de kunnat se nu att jag haft drygt 1,5 år med problem.

Vi har ställt in påskresan, vi har funderat på att ställa in sommarsemestern också och inte fullfölja planen vi haft med tomten. Det som vi lånat pengar för men som nu står still…det kommer bli för dyrt antagligen.

Nej, jag sover inte gott. Men jag sover mycket, utom när barnen väcker mig och jag börjar fundera på hur jag egentligen har det.

Slut

/A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen