I tisdags kom svaret. Jag har påverkade lungor. Vad blev känslan och reaktionen? Sorg för jag vill ju vara frisk, identifierar mig som frisk fast jag bevisligen är sjuk och sen ilska. Jag fick be om en undersökning redan 2020 för jag upplevde att något var fel. Då gjordes en statisk bild som visserligen visade ground glass-förändringar som senare visade sig ha gått i regress. men ingen tänker: Kanske vi ska undersöka närmare eftersom människan som tidigare var JÄVLIGT frisk nu inte orkar vara vaken….nej, utan jag får återigen mer än ett år efter att jag insjuknade och den första bilden togs BE om att få en bild med in- och utandning. Jag kan ha sagt detta förr men jag är för fan en person som samhället behöver. Jag är högutbildad, jag ska bidra, nu har jag sovit i snart tre dygn känns det som. Jag börjar kvickna till men går bara upp för att jag har barn som ska till skolan och har en make som drar hemifrån innan sju.
Men, igår hos fysioterapeuten fick jag veta att husläkaren nu agerat blixtsnabbt och skickat en remiss till KS lung- och allergiklinik…men jag tänker….det kanske hade blivit ett roligare år, mindre eventuell ärrvävnad om jag fått komma dit för ett år sedan?
Nåväl. Fysioterapeuten hade en övning till mig. Jag skulle göra utfall. Hålla i en boll. Och sen vrida mig åt ena hållet. Vad händer? Jag faller.
Ta in DET! Jag har ingen förmåga att göra två saker samtidigt, och det är fysiken. Jag tycker ju ändå att jag har förbättrats avseende den, kognitivt går det vääääldigt långsamt framåt och det har verkligen börjat påverka min vanligtvis HÖGA motivation att GÖRA saker. Jag känner att mer av detta skulle kunna göra mig deprimerad eller NEDSTÄMD. Jag blev ledsen av att få höra att mina lungor inte är friska. Glad att hjärnan inte ser sjuk ut (även om den inte funkar) kanske de bara inte gjort rätt undersökning där heller???? Vem fan vet? Och då är jag ändå LÄKARE! Tänk va, läkarvärlden är så vid och på vissa ställen så djup kunskapsmässigt att jag inte vet vad som finns, men jag vet ungefär vem jag ska fråga…tänk er alla de som har det som jag men inte vet att de kan behöva hjälp…..
Idag ska jag till husläkaren. Snart kommer jag lida av vårdkontaktsångest, jag lovar er. Det är faktiskt helt sjukt hur många behandlings/undersökningsmöte jag gått på under den här tiden. Värst av allt har besöken på akuten varit där man i princip blir helt ignorerad. T.o.m när man kommer in med en rapport om att man varit dåligt kontaktbar….
Nu, ska jag kanske släppa den här lidande och kultursjukegrejen. Man vill ju inte bli associerad med amalgamförgiftade elallergiker med anal magnetism liksom….för den risken har ju varit väldigt stor. Och ja, jag menar Hanne Kjöller. Om jag hoppas på NÅGOT i framtiden utöver att jag inte blir försämrad i min lungfunktion så är det att HON får stå till svars för all skit hon skrivit om den här patientgruppen och att hon inte får ett enda exemplar av boken som kommer ut DET drevet sålt. Hon kan gott stå surrad vid skampålen ett tag, så jävla patetiskt att hon hade ett ”drev” efter sig i fem futtiga jävla veckor och ”vägrade” mer än fem Sobril för att inte bli knarkare….jag har levt med misstänksamheten att jag är inbillningssjuk över ett och ett halvt år utan att någon endaste person frågat om jag har minsta jävla ångest. INGEN har erbjudit mig någon sådan behandling. Hon skrev om en man och hängde ut men hade HELT FEL! Då ska drevet fan gå!
Nu till mardrömmen. Maken berättar att han drömt att jag varit otrogen och ville skiljas(!?!) Kan det bero på at vi såg En runda till med Mads Mikkelsen….? Jag hade ingen mardröm men min första tanke varje morgon sedan en vecka tillbaka är att han ska ut och kriga och bli dödad av ryska armén….och jag ska behöva vara utan honom resten av livet och barnen mista sin far…same same liksom fast ändå olika. Lite gulligt att han tror att jag skulle lämna honom, det verkar vara en återkommande mardröm för honom. Tänk om jag drömde så okomplicerade saker. Jag drömmer om krig, att jag måste bli spion och infiltrera Mossad och tortera folk. Ja, helt sant. Och jag lovar, när jag fick beskedet om lungförändringarna blev jag så blixtrande arg att jag tänkte att jag skulle gå ut och repa någons bil!!!! Hade varit mycket enklare om jag bott i stan, omgiven av okända människors bilar men jag kan liksom inte ge mig på Roffes, Karros eller Linus bilar…..men jag behövde vräka ur mig lite…;)
Ps. Inget har gått sönder utom ett dricksglas som jag tappade för att min finmotorik i kombination med balans är så usel numera. Ds.