Tylla sover hela nätterna. Det har hon gjort sedan hon var en spädis. Edgar har inte det. Han är den största anledningen till att jag inte hittar mina plånbok. Jag vet, det är säkert MITT fel….för något trycker ungen och jag har inte lyckats lista ut vad…eller så är han bara sådan av DNA-mässiga skäl och då kan det lika gärna vara min makes, mina förfäders eller evolutionens fel.
Den här morgonen började med ett vrål, det kom från Tylla. Hon var vaken. Varför mina barn inte bara kan VAKNA, utan att skrika är för mig ett mysterium. Jag skyndade mig upp, tänkte att nu var jag ju ändå vaken, då kunde jag snabba mig ner för att skona maken. (Han är den som är sömnigast och morgontröttast av oss två även nu). Jag tog barnet en trappa ned och började byta blöja och kläder. Omedelbar och kraftfull protest. Pyjamasen skulle ICKE bytas. Men JO, det ska den tänkte jag och lade extra energi på att förvilla ungen så pass att ett klädbyte blev möjligt. Klart!
Dottern fick sin välling och mitt kaffe blev färdigt (först höll det på att bli väldigt ofärdigt då jag glömde ställa kannan under filterhållaren…Sannolikt Edgars fel). Efter att ha nuddat stolssitsen helt lätt hördes en distinkt knackning på dörren mot trapphuset. Det upprepades. Jag ställdes nu inför två (möjligen fler) val. Jag kunden gå och öppna dörren, sitta kvar och låta ungen knacka mer men då riskera att maken väckas och surnar till, eller bara vänta en liten stund och smaka på kaffet….
Jag valde att efter tre knackningar gå för att öppna dörren, soligaste fejset på. Detta var FEL. Ungen blev jättearg. Han var naken. Nakenheten antydde att något kan ha hänt i kalsongen (och därmed min säng), jag frågar om detta. Nekande svar. Jag var inte helt övertygad men valde att låta honom ha sin stolthet kvar och tänkte att min bäddmadrass ändå ska brännas efter de sista tre barnen.
Han blev emellertid ej glad att se mig. Jag hade gjort fel, jag sade HEJ. OK, jag backade ut, stängde dörren och plockade upp lilla T som nu intresserat sig för trappan. Då skrek lillpojken att jag ej fick stänga dörren. Jag protesterade och förklarade att dörren måste vara stängd annars sticker Tylla…NEJ, den måste vara ÖPPEN!!!
Jag är pragmatisk och väljer att hålla dörren öppen och istället sätta T i barnstolen och spänna fast henne.
Efter en stund kommer lille E in i köket. Men inte förrän jag hade försökt tala lite vänligt med honom och avleda uppmärksamheten från att jag gjort fel från början (mitt hej).
Han ber om O´Boy, lagom varm. Jag satte igång med detta och när jag var klar frågade jag om han vill ha kopp eller flaska. Inget svar. Inget svar efter att jag frågat sex gånger. Jag fattade då beslutet att hälla den lagom varma vätskan i nya koppen, det var vad han önskade igår. Det var FEL, han vill ha en flaska. Jag hällde över i en flaska och gav honom denna. FEL, det skulle vara en BLÅ flaska…Nu är klockan kvart i sju. Jag har varit vaken knappt 30 minuter och på den tiden har jag bara gjort fel, trots att jag verkligen lagt manken till för att få allt att flyta smidigt. Snart kommer F vakna, den pojken är om möjligt ÄNNU mer petnoga med hur hans påklädning och matintag ska gå till väga….jag bävar.
Jag hade tänkt skriva om P1 på morgonen….för de första 30 sekunderna av min dag irriterade jag mig lite på detta men det gick snart över i en ganska tröttande irritation över min egen situation. Jag ska gräva där jag står tror jag. Myllan här är såååååå näringsrik, inspiration från utanför väggarna behövs ej. Jag har material för en hel psykkonferens här tror jag, iallafall en konferens i konflikthantering alternativt rädda-självkänslan for dummies…
God morgon!