Kriminelle lille Clark

De blir vackrare för varje dag.

Jag är ju som alla andra i min generation uppvuxen under en tid där gängen i den form vi ser nu inte fanns men kanske började formas i slutet av 80-talet(?). Men där fanns två vars namn man kände till Svartenbrandt och Clark Olofsson. Inställningen i min familj som jag väl bär med mig därifrån är att de här killarna, numera gamla männen (lever Svartenbrandt?), inte skulle upphöjas till mästerkriminella ”hjältar”.

Där försvinner han iväg på äventyr…

Nu har det kommit en serie om den senare. Jag bestämde mig direkt jag hörde om den där på radion att jag inte skulle se den. ”baserad på sanningar och lögner” och tydligen så fritt att ”om det kändes som att en snutt skulle vara animerad, så blev den det…..” (fritt citerat, andemeningstecken skulle uppfinnas! Nåväl. Maken ser av princip ALDRIG svenska produktioner. Mycket få undantag finns, mest saker som han sett som barn (Lumparkompisar är en favorit), vi såg Innan vi dör också men det är i princip allt. Så döm om min förvåning när han just efter att han vaknat vände sig om och sa att han sett första avsnittet i serien Clark!!!

Innan han ens han berätta för mig hur den var fick jag ur mig typ: Man ska inte glorifiera kriminella, han var en av landets värsta kriminella, korkad också som mest suttit inne, gav upphov till uttrycket Stockholmssyndromet med mera. Maken kontrade med att man väl visst brukar göra filmer om skurkar och man kan sympatisera med dem men jag vidhöll att det då oftast är påhittade gangsters och att det oftas inte slutar väl. Filmen De omutbara och Scarface kom för min inre bild. Och nu när jag skriver kommer jag på Gudfadern, Goodfellas, Pulp fiction m.fl, m.fl.

Om katten själv får välja gosedjur att ta med till skolan…

Jag gick verkligen igång men slutligen fick jag en recension. Som jag tar med en viss nypa salt för jag och maken delar inte alls smak på rörliga bilder om man säger så, och en sak som han verkligen ogillar kan vara något jag såklart skulle älska…Han sa att det var märklig, att Clark snabbt framstår som en patologisk lögnare, att den var märklig och så snabb och hyper att han knappt orkade se ett avsnitt….men att Skarsgård var bra i huvudrollen. Och med det betyget bestämmer jag mig för att inte se. Det låter som en serieteckning eller ännu en Avengersfilm. Och det är nästan det värsta jag vet näst skräckfilmer.

Men nu vet ni det. Jag gör en andrahandsrecension av en Netflixserie jag inte sett en sekund av baserat på en intervju i P1 och makens sömndruckna omdöme (kryddat av mina förutfattade meningar om Clark Olofsson. Ni behöver inte tacka!

Jp, katten, ni vet den som med tratt på huvudet, instängd i en bur bröt sig ut i bilen och nu hårat ned den till en allergibomb och av humanitära(?) skäl fick på sig en röd superhjältedräkt igår…varit ute HELA natten och nu kom tillbaka UTAN den lilla röda trikån….ibland tror jag att Simbas liv (om han hade en body cam) skulle vara mycket mer spännande än vilken dramaserie som helst! Nu ska jag upp och bedöma skdeläget!

Jo, såg nu att Svtplay hänger på tåget och visar en dokumentär om Norrmalmstorgsdramat…för det är ju DET alla människor vill ha, mer av samma….

/A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen