FOMO – vilken jädrans dag!

Ett nästan färdigt omslag. Ärligt talat, göra böcker….är skitjobbigt. Helt klart jämförbart med att stå som läkare på ett akutrum om man bortser från att någon då kan dö på allvar.

Idag fick jag slutgiltigt omslag att godkänna, jag läste snabbt, godkände och fick sedan frågan om jag var riktigt säker…..(minns nu att jag vaknade 01.00 av att jag kom åt mitt högra öga som är nyopererat, sen inte kunde somna för jag skulle skjutsa en son och vår tränare till Arlanda till klockan 04.00)…alltså kände jag mig plötsligt inte helt säker. och läser IGEN, finner att ETT ord måste byta plats med ett annat. Och sen glömmer jag at skicka filen, eller, jag vet inte ens att JAG ska göra det. jag tror liksom att förlaget gör det…men, det är ju en illustratör som behöver ett dokument..Så jag ringer en lektörsvän (jag kallar henne det så ni fattar). Hon håller med mig, det behöver flyttas. Och sen….får jag höra att hon verkligen VERKLIGEN gillar min del två i trilogin som ska ut snart. Hon har läst för jag har liksom ”tappat greppet” lite efter covid och känner att jag inte klarar det på egen hand. Hon tycker om mina karaktärer, att det är trovärdigt, underhållande och att dialoger är min grej…fattas bara, jag som pratar mest hela tiden…men…det är ju monologer(!?). I vilket fall, jag var helt svettig efter allt som skedde igår med inlåsta fäktgrejer osv, jag tröstade mig med Amy Winehouse, drömde om att bli beroendeläkare igen…tänkte att jag kanske ska söka jobb på Rebeckahemmet och lägga alla planer på att göra klar min ST på hyllan nu när jag är som jag är…och sen klämde jag ur mig att jag kanske ska skriva filmmanus…Jag vet, hybris. men idag har allt trots så mycket besvär ändå landat väl. Eller, jag brände upp min lunch, kokade soppan torr och till lunch blev det två Nogger. Gulligt nog har jag gett lite veterinärråd också…för hur annorlunda kan det vara eller?

Så, summa summarum…jag har överlevt. Nu är maken hemma och om inte en alltför lång tid kommer min första kriminalroman ut. Och jag vet, den är inte en ROMAN, sån ni vet, som man blir stenrik eller Nobelpristagare av (som typ…Bob Dylan) men, det är min debut (i genren) och jag lovar, tvåan och TREAN kommer bli så mycket bättre. Jag har planer, de behöver bara en sund kropp och tid att komma ur mig på rätt sätt, det svåraste av allt. Finliret, det som jag inte heller finner det minsta lustfyllt, det kvarstår. Och jag ska ta mig tiden. Jag måste ge mig själv det efter allt detta. Och tackar som frågar men sonen mår bra på plats i Venedig. Häftigt så det ringer i skallen på mig. Han är i venedig…och jag skickade et paket, med skrivet på italienska, på venetianskt papper jag fått av min mor en gång..jag tycklte det passade. Flirt liksom.

Hej!

/A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen