Hej Siri! – Voltaires vardag

På väg uppför skidbacken. det föll inte väl ut. maken fick gå ensam dagen därpå. Huvudvärken gjorde sig påmin på väg ner..men jag försökte i vilket fall…

Jag vet, ni vet. Men. Det är lite läskigt ändå. För att om Siri ska kunna ”hjälpa dig” måste hon lyssan HELA tiden. Igår berättade exmaken att han ibland på möten (jobbar med finansgrejer…) så säger Siri till honom: Jag förstod inte frågan….Och. Efter att jag opererat mina ögonlock fick grannfrun reklam om skönhetsingreppp…just ögonlock(!) Just saying. Stäng av mikrofonåtkomsten.

Vi har haft diskussioner kring detta. Jag önskar mig inget tycker jag. på flera år har jag avsagt mig presenter pga jag tycker inte vi har råd, vi köper ändå det vi behöver eller vill ha när behov/lust uppstår. men NU VILL jag ha en scarf….det har varit ett återkommande tema i helgen att jag aldrig önskar mig saker av maken för…han köper liksom inte det jag vill ha…jag har gett upp lite. man kan inte önska sig ett par örhängen för då köper han några som jag tycker är fula…ni fattar, jag är kräsen, han är helt normal. Men jag har sagt, i DEN HÄR butiken kan du köpa vad du vill. Då går det bra. Jag fick en fin glassmaskin när jag fyllde 50 t.ex och det var helt hans påhitt. Mkt bra, bravo, verkligen. Men att jag skulle få en asdyr sidenbit….för hälften av vad han köpte en dator till 8-åringen för i fredags…DET är inte att tänka på. Han hänvisar också till att jag HAR flera scarfs….en Hermès dessutom! Jag invänder att den är mammas gamla från 70-talet och inte riktigt min färg…och inte passar till allt. Då säger han att jag inte ANVÄNDER sjalar vilket är lögn, det höll dottern med om. Jag har ofta sjal. Mest den i svart, brunt, vitt och rött som OCKSÅ är mammas gamla från 70-talet som hon fått av pappa, Balmain. Jo, jag har en chockrosa från Märthaskolan som jag köpt själv för…800kr. men man behöööööver i flera färger. Det fattar han inte. Som har en klocka, flera klockor för samma pris eller mer…de flesta ligger i lådor. Jag använder ju sjalarna olika beroende på klädsel och väder….Vi gillar olika.

Under bilresan testade maken då och då att få Siri till att spela musik…inte rocketscience va och alla var dödstysta i bilen. men vi fick höra ganska mycket rysk folkmusik…!?

Trädgården prunkar, zucchinin verkar vilja äta upp en!

Tittar tillbaka, minns vår första, lugna katt. Sussi…saknar henne. och så kort hår Frank har!

Nå. Nu då. Mår piss, 7 dagar huvudvärk som botats eller mer motats med Naramig och Ipren i hög dos. Botoxen är uppenbart på väg bort..längtar till fredan då jag ska få påfyllning efter sommaruppehållet de har. Det är också en märklighet. Att man är knuten till en neurologmottagning som har låååångt sommaruppehåll och då får det liksom bli så, mer värk för mig då man inte helt enkelt kan få hjälp på en annan mottagning. Så borde det ju inte vara tycker jag.

Men, jag laddar mentalt inför husläkarbesök, arbetsåtergång och funderar mycket på hur jag mår…och det är helt ärligt inte bra. Jag tycker faktiskt jag är sämre nu än i våras. kanske det beroro på all ledighet, barn överallt och då mer att göra. Mycket mer värk, inte möjlighet att träna och så stressen över att jag snart ska börja arbeta.

Jag pratade med en vän, hur ska man må för att bedömas kunna börja arbeta igen. Ska man må bättre eller sämre? För jag mår helt klart sämre.

Igår frågade min dotter om hur jag skulle önska att jag arbetade. Jag sa, om allt var perfekt då skulle jag vilja bara arbeta som läkare, inte ha andra intressen som att skriva, sticka eller gå på utställningar….hon lade huvudet på sned, men då skulle ju du inte vara du…sant. Så om man tänker att jag mår som jag gjorde INNAN allt detta…då skulle önskedrömmen vara att jag var klar specialist och arbetade halvtid med det och halvtid skrev, eller ett halvår av varje. Något sådant. och at jag hade ett orangeri, en Hermèsscarf som var gul och ett hus i full ordning. Då kunde jag nog må riktigt bra. Som det är nu är det en kamp varje morgon, vet inte hur jag mår, oroar mig för nya boksläppet som inte kommer ha någon releasefest…för jag orkar inte med stressen innan med planering, träffa FOLK, sälja böcker. Nej, sådant är tröttande även om man ä helt frisk ju. Så jag ställer in, skalar av, undviker saker och försöker att inte bli försämrad…och egentligen när man tar min medicin ska man lägga sig….

Så, jag ska försöka få ett besök hos neurologen också för jag har tappat greppet om hur fan man SKA må och hantera detta. det har blivit vardag att må lite halvtaskigt och mota det med mediciner….inte happy happy precis även om mina vardagar har mycket bra i sig så är det hela tiden ett mörkt moln i horisonten tycker jag….

Bara barnen mår bra tänker jag, och skolan börjar snart…då kanske jag mår lite bättre. Men, för att måla fan på väggen…då drar alla deras aktiviteter igång…I en perfekt värld behövde varken jag eller maken arbeta. Inte närmaste året. DET tror jag på, då skulle jag nog kunna repa mig.

Klart slut!