Igår somnade jag med kläderna på. Det var ett tag sedan jag gjorde sist. Det var lite vanligare när Tylla var spädis, då var man utmattad på ett annat sätt än nu, fysiskt. Nu är jag utmattad psykiskt, av för lite sömn och annan återhämtning.
Vid 01.45 vaknade jag av att Tylla skrek, hon har varit sjuk i några dagar och hon hostade illa. Hon har heller inte ätit som vanligt och jag tänkte att hon kanske var hungrig och skyndade ned till köket. Medan jag står där och är lite yrvaken hör jag ett fruktansvärt skrik från sovrummet. Nu har Edgar vaknat och tror att jag lämnat landet tydligen. Han skrek så till den milda grad att maken vaknade!?!
Jag skyndade mig upp för att om möjligt förhindra att även Frank skulle vakna och med hjärtat i halsgropen tog jag över vyssjandet och tröstandet. Maken gick och lade sig i andra rummet.
Det tog ganska exakt en timme att få barnen att somna om. På den tiden hann jag bli klarvaken. Hjärnan tuggade sakta igång och här sitter jag nu i morgonrocken och skriver…03.32 är klockan. Det är viktigt med minuterna när man inte får sova.
Nu tänker ni kanske att det var märkvärdigt, klockan borde vara 02.45 i så fall…men då kan jag meddela att jag verkligen försökte somna om. Jag gick på toa, (omöjligt att somna och vara kissnödig. Det går inte ens att söva kissnödiga människor), jag låg och funderade på om katten kommit hem, jag undrade om jag tog ut mina älskade plantor igår för avhärdning (fikon och citron) och om jag i så fall tog IN dem igen, jag spekulerade kring om det kommit ut nya hus eller tomter på Hemnet och om huruvida jag skulle väcka barnen igen om jag rörde en fena och kollade detta. Jag tänkte lite på att det var nesligt att jag somnade utan att blogga igår, jag hade värsta upplägget, hade tänkt att skriva om SÖMN men tuppade av innan jag hann klä av mig som sagt.
Nu kurrar magen så högt att jag inte ens vågar gå in och lägga mig igen.
Detta med sömn och småbarn, en aldrig sinande källa till förtvivlan. Precis inatt är det en månad sedan jag sov en hel natt utan störning. Jag minns det för det var i Danmark, killarna var helt utslagna efter en heldag på Legoland och jag var jättesjuk med feber. Tänk att man kommer ihåg nätter man sov!!
Natten jag sov gott dessförinnan minns jag dock inte, det måste bero på att det var så länge sedan att det flutit ihop med känslan av att jag aldrig sover.
När man inte sover tillräckligt om natten blir man helt fixerad vid detta. Jag räknar och räknar timmarna, avbrotten, vällingflaskorna och nedkissade lakan. Sen drämmer jag till maken med detta. Vi krigar om sovtid. Det är mycket mycket tråkigt. Det gick så långt för några månader sedan att jag tvingade honom att köpa en Jawbone till mig. Med hjälp av den så hoppades jag kunna bevisa för honom hur dåligt jag sov (och att han sov mer).
Det var en usel manick, även om den överbevisade maken så lämnade jag tillbaka den efter tio dagar. Alla pengar fick jag tillbaka. Killen i kundtjänst var inte förvånad över att jag ville bli av med den.
-De är inte så bra, många har klagat, sa han.
-Men varför säljer ni den då? Frågade jag….den är ju inte helt gratis. Inget svar.
Jag har ingen statistik på detta men av allt att döma är sömnen nästan det mest centrala i en småbarnsförälders liv. Äktenskap och hälsa står på spel. I nattens mörker är det svårt att vara balanserad och kärleksfull i alla lägen och man säger saker som man annars inte gjort. Inatt var vi samspelta iallafall. Maken vaknade av illvrålet och det gjorde nog att det blev lite lättare att hantera den uppkomna situationen.
I snart 18 år har jag varit mamma, två av barnen (ett av dem det yngsta) har sovit BRA. Tack gode gud för det, att det är just Tylla alltså. Men det hjälper föga när en liten fyraåring klänger på en på natten och vaknar för minsta lilla. Han har dessutom attityd och bli SUR av att vakna. Ligger och säger -Hrmpf och slår med benet i sängen osv.
Jag har prövat alla strategier jag kunnat tänka på vad gäller att få barn att sova på natten. Varma PET-flaskor i spjälsängen (simulerad kroppsvärme från mamma), alla barn i samma säng (2,4m bred), låta barnen sova ihop, maken sovandes med ett barn jag med två och så vidare och så vidare. Det enda vi inte prövat är nog sömnmedicin…jag tänker på det ibland, att lite antihistamin inte skulle skada någon enstaka gång….bara jag får sova EN natt i veckan så kanske jag skulle klara mig!?! Men så långt har vi inte tagit detta. Vi är obotliga optimister här och jag lägger mig varje kväll med övertygelsen att INATT händer det, Edgar somnar och vaknar åtta timmar senare…men nej, det har inte hänt än på 4,5 år och jag börjar så smått misströsta.
Nu ska jag försöka sova med honom en period, så han känner sig trygg. Problemet är dock att jag har Tylla i rummet också…om han drar igång väcks hon och så blir det rotation igen. Jo, jag kunde sova med honom i ett annat rum men min rygg klarar inte ribbotten i hans säng, då kan jag inte röra mig dagen efter.
Kanske allt detta löser sig när vi flyttar och blir trångbodda, då kommer alla sova ihop igen…eller så blir det ett helvette utan like….
Jag önskar jag kunde säga god natt och mena det här men tyvärr kan jag nog inte hoppas på en god natt. Jag är fortfarande orolig för mina plantor, jag har dragit på mig huvudvärk, är hungrig och lite lätt stressad över att kunna komma i tid till förskolans två möten imorgon bitti, 8 och 8.30 och att dessförinnan ha packat matsäck till båda killarna SOM DE VILL ÄTA!
Så jag säger bara hej då, jag hoppas orka skriva imorgon med, i dagsljus med en kopp te som kallnar vid min sida…