Men hej! Long time no write.
Semester, med ALLA barn och mina föräldrar…jo, det smakar det. Det var tur att jag lyssnade på Spanarna innan, sista avsnittet innan de tog semester, man skulle ropa BINGO! varje gång det blev så där som var man rädd för…ni vet, när man förväntansfullt samlas för att NJUUUTA i sommarhuset…och det knakar i fogarna. Inte huset då även om DET inte är märkligt i ett så stort och gammalt hus i Frankrike där byggherren är engelsk och hantverkarna fransmän. Jag tror ni förstår vilken stereotyp bild jag är ute efter här. Men som svensk…ja då är man van vid byggnormer och standard. Badrum utan fuktspärr, brun heltäckningsmatta på golvet ovanpå sen spånskica och ingen golvbrunn samt ledningar som tätas med wellpapp (om än rödfärgad) gör en liksom lite….orolig.
Nå, det blev semester i varje fall, och Medelhavsdopp även om vi blev avbrutna sista dagen av gendarmer pga av utsläpp av bensin. Vad som orsakat olyckan var svårt att få reda på. Kommunpolisen i Marseillan vek snabbt undan på frågan om de talade engelska. Jag fortsatte då på franska och två av dem vågade återvända för att ge information.
Nu, till rubriken. När vi bilar (jag ska kanske skriva senare om detta fenomen kopplat till elbilar, OM jag finner kraften) lyssnar vi på radio. Ofta på sommarpraten. Men, i år kändes det inte lockande. Av alla som presenterades kändes ingen spontant som att man ville ropa: Äntligen! Istället var känslan….det är som Big Brother, de tar en sån, en sån, nån som varit sjuk, en som ska dö, en som varit mobbad…ja ni fattar. Slätstruket, ängsligt och…publikfriande. Och vi är kanske inte standardpubliken? Inte jag i vilket fall. Jag hörde en snutt av misstag av han som håller på med hästhoppning. Jo, jag gillade det han sa, men…har vi inte hört exakt det förr, också?
Nej, jag vill höra Lena Andersson, Vigdis Hjort (stavar hon så?) eller kanske någon helt off forskare som ägnar nätterna åt att spana på stjärnorna, varför ska man sova när man ser dem som bäst alltså? den typen av excentriker som LÄR mig något. Snyfthistorier, bit ihop och kämpa, PANNBEN och hur jag lyckades få 1,5 miljoner följare på Snap….det är inte min bag.
Jag sa det till maken igår: Tänk att vi inte lyssnat på NÅN i år. Han delar min uppfattning även om vi är olika. Inget passar. TV passar oss inte, kvällspressen…nej allt är så fruktansvärt anpassat. Fransk radio och TV däremot. Där är det dynamik. I wander astray…kan vara huvudvärken….
Så, rubriken. Har ni hört/läst/sett att Fredrik Virtanen gett sin åsikt om Läckbergs sommarprat som tydligen uteslutande handlade om hennes vikt. Eller, hur hon uppfattar att kvinnor ska ses på avseende deras kroppshydda…Alltså. Jag har aldrig, och jag vet att jag förmodligen kan avfärdas här med att jag inte själv inser hur impregnerad jag är av normen, hur jag skolats in av världen att tänka kring fult/vackert/åtråvärt och önskat utseende via män/kvinnor/media osv att tycka att smalt är bra och tjockt är dåligt) känt mig illa behandlad pga vikt. Kanske man måste flika in här att jag inte haft ett BMI som gått över till sjukligt tjock? Jag kanske ska redovisa mina olika vikter för trovärdighet? Kör i vind. Jag bryr mig inte, så mycket…169,5-170 cm lång som längst. Nu lite kortare pga ålder. Har i mitt liv SAKTA pendlat mellan 69-72 kilo och vägde i slutet av semester 68,6 kilo, sen 67,7 efter en vecka hemma och idag typ 69. Oklart om det är vågen som fått fnatt eller om jag tappar vikt pga dehydrering(?). När jag varit gravid (6ggr) har slutvikten vid samtliga tillfällen varit över 90 kg. Tylla, sista gången häpnadsväckande 93! Fattar ni, som en valross. Jag har ALDRIG bantat men jag vaktar NOGA på vad jag äter, får lite ont i magen när jag satt i mig en halv eller hel påse chips…eller överhuvudtaget ätit skräp. Och då är magontet ånger. Jag ångrar mig. För det är meningslöst, lite lätt farligt, dyrt och jag vill vara hälsosam. NOLL gånger oroar jag mig för vikten. För jag blir inte smällfet av en påse chips en gång i månaden, eller tre. Jag rör mig.
Den viktångest (?) jag eventuellt har är grundad i att det är farligt att bli fet. Hjärta kärl, knän, rygg och möjligen andra kroppsdelar lider av detta. Man kan få allvarliga belastningsskador, man kan sluta andas om vikten mot bröstkogen är för stor…jorå. Detta har jag fått höra av mina föräldrar och på min utbildning. Common sense kan man tycka. Inte alltid så common. Vad gäller ätstörningar av olika slag ser jag på det som ett beroende eller ångesthantering. Sånt kan uttryckas genom att man gör något man vet inte är bra för en överdrivet mycket. Man kan dricka, ta piller, skjuta upp, röka på, handla, ligga, äta, spela, shoppa…kanske skriva(?????) för att må bättre, dopaminkicka sig. Mat är ändå bättre än t.ex sprit, cig, knark, spel, sex(?) och att ruinera sig. men, det är fasiken inte hälsosamt. Nu är jag INTE insatt i Läckbergs situation alls, och jag leker med tanken att lyssna på programmet men helt ärligt…jag tror inte jag skulle orka programmet ut. För om Virtanen har några rätt i det han skriver, så kommer jag bli galen. En sak som jag kom att tänka på, kanske fördomsfullt, är att många som syns och hörs mycket…inte mår så jäkla bra? Att folk som följer andra både kan vara de som verkligen behöver någon att följa och att resten är där för ”freakshowen”, kan det vara så?
I vilket fall. De som får luft i medierna är påfallande lika. Det är streamlineat. Mycket följer samma mall. Det är som att alla tvingas in i formen, jag tänker på skrivandet. För att få kontrakt ska man kunna få in sitt manus i ett speciellt fack, genre. Jag har många gånger fått höra att det jag skriver inte har ett tydligt fack…det passar inte in i formen, och…att vara formbar ligger liksom inte för mig.
Jag skrev en kokbok en gång som förlaget ville göra om till en pysselbok(??!!??). Jag skrev en deckare som lutar mer åt feelgood, nu skrev jag en feelgood som jag tycker är en roman…ja ni fattar. Jag svajjar hit och dit, har inte en färdplan. Jag bara skriver, det får bli det det blir. Jag vet inte om jag tycker man ska ha en identifierad målgrupp när man skriver. Då blir det bara en bok av många andra, likadana. Oj vilken övermage. Vem tror hon att hon är? Jo, jag tror att jag är en person med en massa historier som bubblar upp i mig som jag vill skriva på mitt sätt. Och där var tråden HELT tappad. Vad hände med vikthetsen.
Den är ointressant. För det handlar inte om ALLA kvinnor. I media presenteras kvinnor som hjälplösa offer inför mannens blick. Vi kan inte klä oss hur vi vill, vi får lägre lön än män, vi ska vara vackra och inte åldras…jag ser inte detta i min vardag. Jag tänker att det dessa kvinnor talar om är något de upplevt som personer, det är kanske allmängiltigt på en generell nivå men man kan också välja själv om man vill spela med i Bibmospelet. Jag vill absolut vara snygg enligt någon sorts gyllene snitt som grundar sig i hälsosamhet. men att vara heroin chic….nej tack. det är sannerligen inte nyttigt men, alla dagar i veckan (om vi inte talar direkt anorexi med näringsbrist) är smal friskare än fet vad än alla kroppspositivister säger. Det är fakta, inte tyckande.
Om man sedan tycker att man blir mobbad för sin övervikt, det är ju såklart helt galet men återigen, om man ger sig ut i rampljuset av någon anledning får man nog ta och svälja det. Det var Hanna Hellquist skrev nyss en krönika om att hon inte gillar att bli igenkänd på stan, att folk kontaktar henne på olika sätt men hon vill inte. Ändå har hon suktat efter framgång, kändisskap och pengar. Ja, man får ta det goda med det onda tänker jag. Det går att vara framstående utan att vara så…utvikt? Man kan vara världskänd utan att bli privat. Man behöver inte lägga upp bilder från sin semester och bilder på barnen i pyjamas för att må bra…tänker jag. Sen kan man dela saker man tycker är härligt/förfärligt osv. men man behöver inte. Det är värt att tänka på. Och att man som vuxen människa inte förstår att kändisskap kan slå tillbaka…ja, då vet jag inte. Det är väl det som skrämmer mest med kändisskap…tänker jag. Som blivit igenkänd vid kanske en handfull gånger och inte lider av det. Såklart eftersom det är en handfull gånger. Men mer kanske man inte vill ha va? Jag tänker att i händelse av mitt stora genombrott…då blir det tyst här. Då får ni läsa mina gamla inlägg, som helt ärligt är mycket roligare, argare och inspirerande än det jag nu producerar i skrift. Jag hade mer geist pre corona. Såklart!
Nu, vila, frukost. och sen…peka åt maken var saker och ting ska vara. Jag hade blivit en utmärkt arbetsledare på ett bygge tror jag. Omgiven av män med noll intresse av en gråhårig på gränsen till överviktig kvinna i 50+ åldern…..;)
/A