Jaha, för att navigera mig förbi huvudvärksskäret igår lade jag mig i sängen tidigt men steg sedan upp för den återkommande träffen med Fredrik Lindström och Kristian Luuk…med gäster. Och jag skulle gärna se På spåret året om. Jag älskar tävlingar som den, eller egentligen de flesta tävlingar. Jag gillar bara inte störtlopp, Super G börjar också bli läskigt att titta på och såklart formel ett, boxning och i stort sett all kampsport utom fäktning går bort för mig. Jagkan emellanåt briljera….som att jag innan musiken började spelas igår sa :Our house, av Madness…för det var den enda låter med en huskoppling jag kunde komma på….och maken hade liksom ingen chans där för det var året han föddes, sen kunde jag ju texten till Lambada men kunde för mitt liv inte komma på titeln…det blir sallad i huvudet när en låt spelas och sen tänka på en annan…omöjligt! Jo, jag kunde La Paz men huvudstaden hade jag ärligt noll koll på. Vad kunde jag mer? Väte, fast först sa jag helium, jag kunde Paloma Picasso, mescal, alltså meskalin men nu minns jag liksom inget mer utom…en condor pasa. Jag frågade t o m maken men vi MINNS inte. Inga frågor har stannat hos mig tydligen.
Efter det gick jag och lade mig. Och kunde ju inte sova. ont i huvudetish…avvaktande såg jag lätt motvilligt Erik Gallis Under kniven. Jag hade tänkt att I N T E se den men det fanns inte så mycket annat. Har ni sett? Alltså, helt sjukt hela grejen. Och det där med att man inte skulle SE att han är opererad eller i hans fall känna det på lukten(!!!) är ju galet! Hans näsa var perfekt och hade ingen skaldjursdoft, sen opererar han sig utomlands…och luktar illa, kan inte andas riktigt och ser helt rumphuggen ut…hans föräldrar märker inget!?!
Alltså. Han gråter, har dålig självkänsla och slutligen en bit revben som nästipp….jisses, så märkligt allt. Och ändå, OM man är med om en misslyckad operation som gör att näsan på njågot sätt ruttnar inifrån så är jag i vilket fall helt säker på att skattebetalarna skulle stå för notan inom den offentliga sjukvården för så gör man efter misslyckade bröstoperationer med infektion som komplikation…men men, han verkar ju tät och nöjd nu. Däremot de andra, tjejen med jätterumpan och de fylliga läpparna som säger att hon är feminist…alltså…jag kan inte förstå hur hon först har fått sig detta kroppsideal till livs, hur man tänker kring att hon måste dölja sig för att inte bli attackerad på gatan i sin hemstad…och ändå vill se ut som en Bratzdocka…Fast märkligast är ändå plastikkirurgerna som gör detta, jag vet, jag vet, de tjänar grova pengar men ändå. Hon satt där och såg själv sprängfylld ut, man ser ju liksom kanten där fillerserna i läpparna slutar. Det känns väldigt oseriöst och min misstanke är….de blir fartblinda. Och det är därför man inte ska börja pilla…för man tappar referensen. Plötsligt ser man ut som Donatella. Och ingen vågar säga att man liknar ett monster.
Hur som helst, en person i filmen ville operera sin näsa, och absolut, den var inte Barbiesöt men…å andra sidan….såg hon helt naturlig ut, inte lik någon av sina föräldrar, kanske adopterad från Sydamerika? Men hur blir det när hon får barn? Hur ska man förklara, du har en väldigt böjd näsa, jag ser ut som Barbie och pappa med men vi antar att du ska vara helt till freds med ditt utseende. Jag är så tacksam att jag slapp allt detta när jag var ung. Vi försöker verkligen lära barnen att utseende är sekundärt, man ska vara snäll, hel och ren. Så duger man. Man kan läsa läxor också och äta nyttigt, röra på sig för att vara hälsosam…that´s about it.
OK, men jag tyckte lite synd om han Galli, tänk att gå omkring och tycka man är ovärdig hela tiden…fruktansvärt. och han hade gått i terapi, såklart, det är en bra början men någon, alltså doktorn, får faktiskt inte röra någon som verkar lida av kroppsfeluppfattningssyndrom. Body dismorfment jada jada…kan inte minnas nu. Så sjukvårdspersonalen SKA inte göra sånt här, de ska hänvisa till kurator, psykolog eller psykiatrin, faktiskt. Jag får lite samma känsla som när transvården byter kön på barn…det är liksom inte i könet, kromosomerna och hormonerna felet (om det nu är ett fel?) sitter…
Och sen snabbt vidare till Anna Odell. Det är något där som skaver. Hon sa på radion hon var inlagd när hon var 20, hade schizofreni, examensarbete konstfack 2009…alltså, jag får inte ihop detta. 2009 kom ”verket” Okänd kvinna… Hon är tre år yngre än jag…alltså var hon då 36. Detta ska illustrera hennes inläggning 1995 (då var hon 22). Detta var innan det som är aktuellt nu, om hennes 9 mån inläggning på psyk för schizofreni….hon är 50 nu, har en 27 årig son… Jag har nu läst på ordenligt om detta och kan förstå att hon återskapade händelserna 14 år senare. Jag tänker att man som sjuk kanske inte riktigt har koll på vad som händer en… Hon säger att journalföringen stannar av. Jag tror inte att det kan stämma faktiskt, någon, om hon inte var inlagd på en mycket märklig avdelning, skulle komma undan journalföring…svårt att fatta. Jag kan iofs tänka mig att journalkuvertet, för då var det pappersjournaler, kan ha kommit bort. Jo, så kan det vara, speciellt om en sjukvårdare haft sex med en patient…den personen skulle nog ogärna vilja att det kom fram…fast när jag läser vidare verkar han se sig som en Messias som räddade henne…inte var kär men tänker att sex kan bota!?!
Och sen, schizofreni går inte över, hon måste ha fått en felaktig diagnos. Men varför stör jag mig så på detta? Jo, för om man vill kritisera psykiatrin, vården eller vad fan som helst på detta sätt…måste det vara trovärdigt. Och jag kan liksom inte svälja allt detta. Och i Expressen skriver en konstkritiker om ”hur det var på 2010-talet”…som om det var 2000 år sedan…!? Jag kan inte minnas att saker var väsensskilda från nu. Eller ens i slutet av 90-talet faktiskt…reglerna för vad man får och måste göra har inte ändrats radikalt. Nej, jag köper inte allt detta. Läste också en märklig grej om att hon inte fick komma till sin återträff med klasskompisarna och att hon gjorde ett annat verk(!) där hon slog sönder skolbänkar i frustration över att ej ha blivit bjuden…och sen blir förvånad när hon inte får komma….Jag skulle nog också varit lite tveksam att gå på den återträffen helt ärligt om allt detta kommit fram.
Idag ska jag till Starbucks med T. Hon är klart påverkad av vad hon ser på…sin skärm…jag vet, jag borde ha mer koll men så länge hon leker med sin kanin som jag och maken stickat halsdukar och mössor till är jag gaska lugn…I vilket fall har hon fått för sig att lyckan bor på Starbucks och jag har lovat att ta henne dit idag. jag har redan ångrat mig 1000 gånger…men, jag vill inte vara en pissig morsa som skapar ett enormt sug hos mitt barn efter amerikanska snabbmatskedjor (utöver McDonalds, så idag ska vi till helvetet på jorden MoS. Jag har varit där två gånger tidigare. En gång i jakt på Lego, en annan….för att…jag minns inte. jag minns bara stor parkering, måttlös julbelysning, förvirrande stort och att jag hatar shopping som nöje. Jag är mer: in, hitta exakt det jag söker, kolla av rean, ut och hem till tryggheten, hönsen, familjen så snabbt som möjligt. Ops, kom hönsen före familjen??
På tal om höns. Grannen smsade igår och frågade om vi kan passa deras i mitten av juli….jag svarade att så långt har vi inte kommit i planeringen. maken kan aldrig planera förrän sent. jag vet att jag kan vara ledig precis när jag vill för en avdelning stänger så folk finns. Jag är mao inte oroad alls mer att jag gillar planering och det stör mig att makens jobb alltid är så svåra att ha att göra med i den frågan. Men vi ska ju mestadels vara hemma, segla lite, kanske till Italien 7 dagar…vi får se. Men det brukar vara i augusti (fältläger).
Nu blir det stickning, mer kaffe, sidor och sen…Mall of Scandinavia…herregud!
/A