Jag älskar vackra bilar. De behöver egentligen inte vara snabba men det sammanfaller ofta. Det är oklart hur jag började samla mentalt på favoritbilar men det skedde tidigt, innan jag var tio. Förmodligen hänger det ihop med min fars vurm för olika fordon. Pappa gillar flygplan, bilar, tåg och motorcyklar. Han känner till tekniska saker om olika modeller, jag ser mest form och färg.
Första gången jag åkte i en liten läckerbit var jag bara några år. Mina föräldrar hade en röd Mercedes 230 SL med beige skinnklädsel och svart hard top.
En sådan som Bobby Ewing gav till Pamela. Alla i min ålder och tjugo till trettio år till vet EXAKT vilken bil det är. Alla såg i stort sett samma program då. Bilen inhandlades begagnad någon gång under 1970. Modellen tillverkades mellan 1963-66. Strax innan jag skulle födas hostade den sig fram genom Polen på lågoktanig bensin och det var med nöd och näppe de tog sig därifrån.
Jag har blåst genom Europa i den bilen. Långt innan säkerhetsbältet blev obligatoriskt och ännu längre innan bilbarnstolen fanns. Jag satt i en cykelkorg. Ensam bak. Utan tak, det har hänt lite sedan dess. Nu vågar jag knappt åka 200 meter i ”fel” bil för att lämna barnen hos mamma när den rätta bilen (den med alla barnstolar) är med maken på jobbet. Visst jag kunde ju gå, men ibland i en sexbarnsmammas liv är det inget alternativ.
Oj, vad det spårade ur här. Det skulle ju handla om lyxiga snabba bilar i prestigeklassen. Tillbaka till det nu!
Eller, jag kanske måste visa alla mina färger nu, jag kör en Chrysler grand Voyager, V6. Häftigare än så är det inte. Det häftigaste med den bilen är rymden och att den drar 1,7 liter asdyr bensin milen. Körgläjde…nja, den är stabil och man har bra utsikt.
Det värsta jag ägt (eller det var maken) var en Saab Turbo X och DET mina vänner är en fruktansvärt kraftfull bil. Jetmotor i generna ni vet. Men nu, Mercedez-Benz!
En röd liten cab, det är många människors dröm. Tyvärr är rött en mycket dålig färg på en bil för den bleks lätt. Silver håller bra, det blir tidlöst också. Ett säkert kort om man ska investera i en bil som ska hålla länge.
SL 230 är inte så mjuk i formerna som de tidigare modellerna och jag gillar det. Den har en tydlig och är tidstypisk karaktär, man känner igen den direkt. De senare modellerna är de mer strömlinjeformade och det gillar jag inte. Otydliga i formspråket på något sätt.
220 blås gick den i intygar pappa. Han hade upp den i 200 på de tyska vägarna, på väg mot Spanien där vi bodde på somrarna. En gång fick han ut den på en åker i Ystadstrakten också. Han körde i godan ro och vips försvann spaken ned i växellådan och upp bolmade tjock rök…Han kom oskadd ur den situationen, bilen fick åka till doktorn.
Vilken inredning. Vår bil hade beige klädsel, den röda är ju bara helt fantastisk. Notera säkerhetsanordningen jag har på den vänstra bilden.
Jag var för liten för att minnas att ha åkt i denna bil men jag har fått återberättat av mamma att det var ett fartmonster med den tidens mått mätt. 150 hk och modellen vann en del rallyn.
Mamma lärde sig köra i den. Pappa var lärare. Han satt lugnt vid hennes sida i flera minuter tills hon kraschade in i grannens roshäck…Den hade en känslig pedal, motorn svarade på minsta lilla.
Det blev en privatlektion sedan körskola. Jag fattar inte att någon av dem vågade sig på detta. De är dock lyckligt gifta sedan snart 46 år, en liten repa i lacken rådde inte på den kärleken. Värre var det när hon kvaddade hans P1800 ES…men det får ni höra om nästa gång.
Om detta ska ni få veta mer senare…
Detta satte väl trenden kan man säga för hon är en fartdemon min mor. För tillfället kör hon en svart Volvo C70 med den äran. Jag brukar ringa alla jag känner och varna när hon ska ut på en tur…(nej det gör jag inte alls, de får klara sig själva och så farligt är det inte. Hon håller sig precis på gränsen….)
Hon trivs bra på Autobahn min mamma och det gör jag med. Fast jag kör min tröga buss så älskar jag att susa fram där och bli omkörd av Ferraris, BMW, Porschar och annat snabbt. Jag drömmer mig bort då fartvinden suger tag i min bil när de svischar förbi. Jag ser framför mig hur jag en dag ska känna vinden i håret när jag susar ned till Rivieran i min gula (eller silverfärgade) Porsche med min man på passagerarplats. Han rör inte ratten när jag är med. Han kan faktiskt inte fickparkera.
Jag tänker på låten om Lucy Jordan…”At the age of 37 she realized she´d never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair…”. Så ska det inte bli för mig.
Jag gillar de gamla Mercorna med sina bulliga och mjuka former, kromade grillar och stora vita rattar. De senare modellerna kan jag beundra för att de är sådana muskelpaket men särskilt snygga tycker jag inte att de är. Jag blir till och med lite irriterad på den där runda kylarmärket, jag tycker den liknar ett tryne.
Detta var premiären av mitt bilskrivande, det kommer mer var så säker. Jag har många vrålåk att bjuda på och mina egna erfarenheter av diverse bilar ska ni också få ta del av.
Stay tuned!