Jag har legat större delen av dagen. Efter två kopplade dagar med påskfirande, hemma hos mina föräldrar i fredags och på Grands veranda igår är jag HELT slut. Jag var uppe fem timmar idag innan jag behövde sova. Och sen har jag legat ner, gått upp en kort stund och sen behövt lägga mig igen. Jag funderar på om det är värt det, att umgås. Jag funderar på om det är värt det…att tvinga barnen att hämta tvätten, jag funderar på om det ens är värt att ödsla energi på att tvätta…
Det är lite som att mitt liv, som jag kände det, tog slut 18/9-20. Efter det är inget sig likt. Och jag läser numera lite då och då om postcovid, för att inte missa eventuella framsteg i forskningen, och inser att jag ändå varit lyckligt lottad. Så många som av ekonomiska skäl tvingats att arbeta men då blivit sjukare. Snart är jag kanske där jag med. Tiden hos Försäkringskassan håller på att rinna ut. Det har den egentligen gjort för länge sen, men ni förstår. De vill kanske att jag…sorterar brev?
Jag hörde någon på radion som sa att vi som drabbas av den här typen av seneffekter av virus oftast blir bättre men att det behövs tid. Tid att faktiskt inte göra något mer än återhämta oss, för varje gång vi anstränger oss så förlängs sjukdomsperioden….jag kan skriva under på det. Jag försöker fortfarande men kanske jag helt ska sluta försöka ett tag. Jag till och med tvingar mig upp idag för jag VILL inte ligga här, jag känner mig onyttig, meningslös och som en belastning.
Jag pratade med maken idag om hur samvaro med andra numera är som att springa ett maraton (något jag aldrig i livet skulle göra men jag antar att man kan bli så här trött efter..) och hur vi vanliga veckor förr kunde ha gäster två gånger i veckan utan problem, på vardagar t o m. Nu…är det en helt otänkbar tanke. Jag ransonerar hårt, ställer in min egen födelsedag, minimerar alla åtaganden, har låtit bli att följa med på saker dit barnen och maken åker, allt för att undvika att bli helt lamslagen. Men, ibland måste man åka för vad bli annars kvar? Bara vardagsbestyr….och det är inte det mest upplyftande. Att reduceras till piga. För det är det man blir när man går hemma….utan vidare mål och mening. Nej, detta måste få ett slut. Jag orkar verkligen inte mer av detta, det är kort sagt för tråkigt. Jag tråkar ihjäl av att inte kunna göra normala saker utan att behöva sova flera timmar extra dagarna efter. Fy fan faktiskt. FY FAN!
