Jaha, en dag på sjukhuset då. Full on. Patientsamtal med anhörig, skötare och en AT-läkare. Låååångt samtal. Över en timme. Kanske det var för länge men de var mycket nöjda, och ville veta att jag skulle vara den de talade med…och sådant kan man ju förstå. Det är ju bara det att jag inte kan lova något längre.
Jag blev uppringd av dottern just som jag satt mig att vila/läsa. Hon behövde kläder…och jag hade ju lovat. Så jag åkte. Då ringer husläkaren, hon behöver lite hjälp med sjukskrivningsintyget…och efter bästa förmåga samtalade jag med henne hängandes över en klädställning inne i klädbutiken med telefonen tryckt mot ena örat och ett finger i det andra för att kunna höra och koncentrera mig. Sen ville hon leka med en kompis… som anslöt. Och jag fick skjutsa. Och satte mig för att vila…och då börjar sonen ringa. Men nej, han fick tala med maken. Jag somnade, innan 16. Så ser livet ut.
När jag kom hem försökte jag ansöka om förebyggande sjukskrivning så som min chef föreslagit för att jag ska kunna passa alla vårdbesökstider som kommer min väg….det var omöjligt. Jag behövde veta exakt vilka dagar, hur länge mötena skulle vara osv osv. Det kan ju inte Försäkringskassan leverera. Vilket gör att jag ju egentligen inte kan åka utan att begära ledigt från jobbet eller ens få ersättning för resorna…
Och nu lyssnar jag på radion. Jag har ätit, ensam.
/A