Idag var sista Sanktan för säsongen. Jag har försökt under våren att läsa in min på idrottspsykologi, eller försökt, jag HAR läst på. Jag har läst de två tyngsta böckerna som var…snarlika men lite olika fokus. Och jag hajjar, de bekräftar många saker jag själv tänkt och klurat på. De bygger vidare på kunskaper jag har vunnen av både erfarenhet och utbildning, ffa den inom KBT (30p på KI). Jag har testat den på min till en början rätt motvillige tonåring. Han var talangfull när han började och tränade på bra, först en gång i veckan, sen två och nu som regel tre. På tok för lite för elitsatsning men…han är bara 14, 5. Så vi håller in hästarna. Han spelar saxofon 2ggr/v och då och då gymmar han med vänner. I vilket fall, jag har analyserat hans personlighet, fäktningen, tävlingarna och försökt motivera honom att föra träningsdagbok. Bara för att få in det. Han gör det väldigt sällan och i början skrev jag bara för att få igång det hela och han satt bredvid och berättade, svarade på mina öppna frågor, ja ni vet. Jag föreslog vad jag trodde var vad som skedde på tävligar och han rättade eller höll med. Vi gjorde en plan, med delmål. Hans tränare/coach jobbar lite annorlunda men vi talar öppet med varandra när sonen är med. Han är mer…all in. Och det är jag med men jag är kanske mer realistisk. Att gå från att vinna 40%av alla matcher till 100%…är i min värld inte konstruktivt även om han absolut har potentialen. Men vad som kan hända då är att han misslyckas för att bågen är för hårt spänd och då blir det bakslag.
Min analys var att han har lite för låg spänning i kroppen för att prestera i första korta matcherna för när han har de längre utslagsmatcherna är han alltid bättre. Hanbehöver tid för att komma igång. Han har också presterar relativt bättre mot äldre och skickligare fäktare vilket får mig att tro att han då är mer avslappnad…och sen tittar han på ställningen lite väl ofta, kollar rankingen och tar ut vinster/förluster i förtid.
För att nå bästa resultat idag bad jag honom värma upp redan i bilen till hallen, vara väl förberedd, hålla lite högre spänning i kroppen under uppvärmingen men inte trötta ut sig. Resultat? 86% vinster i grundomgången. Efter det var han på topp, lite väl mycket i min smak. Jag försökte få honom att slappna av. Äta, ladda om.
Första långa matchen (DE) vann han med 15-6. Stor lycka och redan innan hade han egentligen klarat av det satta målet, 75% vinst i poulen. Nu kunde han bara slappna av egentligen och njuta av åkturen. Men, han mötte då återigen en fäktare han slagit ut i poulen…och var kanske lite övertänd och säker på att vinna? Så han förlorade istället….besvikelsen var monumental. Inget tröstade men…när det sjönk in att kan kommit på tredje plats och att coachen som inte kunde vara med hade smsat bravo, medalj…då blev det annat ljud i skällan. Han hade gjort sitt livs bästa tävling och…nu försöker jag få honom att skriva ner sina lärdomar. Min analys? Bättre reglera spänningen i kroppen, inte ägna sig åt det jag kallar ”rankingtänk” man ska varken under- eller överskatta sin motståndare. man ska göra sitt bästa, och inte ta några fångar. Det är en kampsport. Men han är inte 15 än. Jag hoppas få följa med honom upp i 25 åå och se hur han kan utvecklas, hoppas att han håller glöden levande och orkar genom motgångar, förluster, skador och sen få njuta av att stå högst upp på en pall..gärna vid en stor tävling och jag lovar att hålla en låg profil men Orsa kompani lovar ingenting säkert. Jag älskar sport, jag älskar att stötta idrottare och det är så sjukt kul med adrenalin! Och imorgon ska jag fäktas själv. Men på min besvärande låga nivå, men ändå, roligaste som finns!