Den kommer imorgon. Arbetsterapeututvärdering. De ska se om jag kan sortera woke-post. Jag tror ju att jag kan, det har varit en styrka, göra rätt fort. Numera lite mer svajjigt. Men jag ska dit. No exceptions from the rule. Vi är redan lite på kant jag och mottagningen. De ljuger, jag ifrågasätter. Men skit i det nu.
Igår var min första hela arbetsdag på gud vet hur länge? 3,5 år? I vilket fall, jag har trappat upp, för att nöden har ingen lag, jag vill vidare. Eller, jag ville vidare tills igår efter lunch. Då ville jag säga upp mig, öppna butik och be alla idioter fara åt helvete, säga dem min mening. Jag ville dela med mig till en vän, för mamma orkar inte längre höra att jag är besviken på systemet och kollegor. Så jag besparar henne det. Hon har varit i samma position vid min ålder och resignerat. det trodde jag aldrig om min mor. Hon är en pansarkryssare. Å andra sidan trodde inte jag att jag skulle få ME/CSF-liknande symptom och tappa min ”edge”….men hybris, det hade jag gott om, då.
I vilket fall, igår åkte jag in till stan en kurs som började 8 och skulle sluta 17. Det var fel, den började 8.30…så jag var ganska ensam.
Jag satt i rummet utanför sa 90. Jag stickade, såklart, och plötsligt hör jag en dov stämma säga: Ångest. När det händer bara en gång tänker man…inte mycket. När det någon minut senare upprepas i psykiatriforskningens lokaler…blir man lite obekväm. Och tredje gången, ytterligare några minuter senare, då får man lite oroskänsla. Man tror man är sen, på fel plats och att någon vill att man rör på påkarna och masar sig in i föreläsningssalen. man kan också tro att det är ett test, att man ska hoppa högt och börja svettas.
Det var ett soundcheck.
Jag trädde i vilket fall in i salen där en ensam föreläsare stod. det visade sig att vi hade en gemensam bekant, Liudmila. Mkt trevlig och kompetens psykiater som snart bokdebuterar och jag hade förmånen att få läsa hennes råmanus som snart är klart. Jag meddelar när den kommer.
Jag bänkade mig, stickade, skämdes lie över att jag läst fel. Fast det var inte riktigt fel för kursen börjar 8 men…bara på pappret. Den slutade också tidigare och idag ska vi vara där 9. Jag vaknade såklart 5.14 men det var för att jag somnade som en död innan 22. Det är mitt nya jag sedan jag började arbeta 50%. Jag lägger mig i sängen och slocknar. Bam!
Tillbaka till igår, och om att tappa det. En mycket märklig situation med en kollega, mer säger jag inte. I en diskussion föreslog jag ett sätt att angripa ett problem. Direkt sågades mitt förslag. Otroligt korkat tydligen och man kunde göra på ett MYCKET bättre sätt. En person från samma arbetsplats gav bifall, så skulle man göra. Jag kände att jag behövde utveckla min tankegång och gav en mildare approach, försöka förklara för patienten varför jag tyckte som jag tyckte och föreslog en sak. Samma igen, som en huggorm. Jag ilsknade till och tänkte…det var väldigt vad blivande psykiatriker var aggressiva…och sa då att jag ändå kulle göra så som jag tänkt först för jag är mån om att skapa en allians, en god stämning och inge förtroende till min patient eftersom, och detta sa jag ju inte för det är ju självklart, att bemötande och det ”goda samtalet” är det absolut viktigaste i kontakt med andra människor. Samma igen. Viper attack. Jag backade och sa: Alla är ju olika. Men…det sved lite och jag lade till något i stil med: det finns ju så vitt jag vet inga guidelines (och detta är ett laddat ord inom den medicinska sfären för det är det som leder oss att göra RÄTT) för hur man talar till sin patient och sablar ner sina kollegor. Och då var mitt sagt. Jag kände: 1-0 dr Voltaire. Och sen höll jag tyst. Tills vi började tala om beroendevård. För där vet jag verkligen vad jag talar om. över 30 år har jag i princip på ett eller annat sätt arbetat inom, hjälpt till med forskningen och ffa varit uppdaterad. Idag ska jag dit igen….och då ska jag vara beredd. Att säga…ingenting. Låta aggressiviteten blomma ut och andas i min fyrkant. För jag har inget intresse av konflikt, att känna mig överlägsen och alla är som sagt olika. Om den här atityden passar för den personen…det må vara hänt men jag vet att min styrka är mötet med patienter, skapa allians och…jag har får mycket uppskattning av botade patienter så jag är inte hotad. men nöjd för jag tyckte att jag på ett mycket elegant sätt stood my ground och det var viktigt igår. För jag har varit ur spel så länge, är ganska konflikträdd men jävlar i min låda när jag möter på huggormar. Då blir jag ganska slipad.
Så, det var det.
Jag hann med en kort promenad på lunchen, den gick till min äldsta bästis Sandra som är landets, jordens(?) bästa frisör. on hade spännande kund. det blev pratigt. Och kul.
Imorgon ska jag utredas, sa jag det. 4/6 kommer utlåtandet eller domen mer…blir det en brevbärare utav mig?
Vi får se allt vilar i FKs inkompetenta händer.
One size fits none!