Om du idag fick veta exakt hur lång tid du hade kvar att leva, skulle du ändra ditt sätt att leva då?
Svaret på den inledande frågan är sannolikt ja för de allra flesta. Det vittnar ju de som drabbats av det om. Men det kanske är nyttigt att försöka sätta sig in i detta utan att man ska behöva vara ”dödsdömd”?
Jag befinner mig i ett läge där jag omvärderar allt. Jag är trött, sliten, lite naggad i kanten och har extremt mycket psykisk belastning framför mig (flytt, advokatyrer, ev husbygge, försöka bli fisk bland annat). Till på köpet försöker jag hänga med i världshändelserna, detta som är helt utom min kontroll men som faktiskt påverkar mig.
Jag har haft några intressanta samtal med andra kvinnor som funderat och faktiskt förändrat sitt sätt att leva på ett eller annat sätt. Själv har jag bara kommit till funderasdatiet. Jag funderar bäst när jag skriver.
Rent statistiskt har jag kanske 40 julaftnar kvar att uppleva. De sista kanske jag rent fysiskt är med på men kanske inte psykiskt…Det ger en lite perspektiv på vad jag håller på med. Jag undrar vad som är viktigt i livet, och så blir jag lite förbannad på att livet är så satans kort. Det finns så mycket jag skulle vilja hinna med.
Igår såg jag en av mina favoritfilmer, Lost in Translation. Maken hade inte sett den. Han hade hört om den men visste inte när den getts ut. Jag svarade att den var gammal, säkert tio år. Han såg förvånad ut. Jag kollade upp när den släpptes och det visade sig vara 2003. 12 år sedan. Helt plötsligt fick jag en känsla av tiden som swishar förbi. 12 ÅR!!! Herregud!
Den filmen gav också lite näring åt mina pågående bryderier. Temat anknyter ju till detta, vad gör vi med våra liv, vilka omger vi oss med. Dessa som stjäl energi och aldrig tillför annat än irritation, ska vi bry oss om dem? Har du inte sett den filmen så gör det. Den är fantastiskt bra, kanske en av de bästa jag sett. Den är inte alls tung, den är rolig, jag skrattade så jag nästan kissade på mig vid några tillfällen. Jag hade glömt hur kul den är. Därtill är beskrivningen av Japan så bra, precis så som jag minns det från när jag var där för länge sedan, helt obegripligt, kulturen alltså.
Jag har kommit fram till att jag vill vara lycklig och att jag vill hjälpa mina barn att bli lyckliga människor. Vägen till lycka….det är den man måste klura ut. Jag tror att svaret är kärlek och tid. Kärlek till sina barn och är ju självklart men detta med tiden. Visst får man höra att det är kvaliteten på tiden som räknas och det låter logiskt. Men om tiden hemma är mycket knapp, då finns inte så mycket utrymme för kvalitet. En konstant jäktad och trött förälder klarar kanske inte att ge den där totala uppmärksamheten varje dag, när barnet behöver den?
Jag märker att jag ofta håller på med annat när jag är med barnen, det kan vara matlagning, lyssnande på nyheterna, surfaande på nätet eller helt enkelt bara ha uppmärksamheten någon annanstans. Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara Madickens mamma, ha en jungfru som sköter allt praktiskt och så kan jag vara tillgänglig för barnen….Hu så modernt!
Jag brukar ”trösta” mig med att de måste vara med när jag lagar mat, städar, plockar och dammsuger, så de lär sig. Att det är det naturliga sättet att vara med sina barn. (Men jag tänker också att förr då var inte mamman den enda vuxna i hemmet, det fanns äldre släktingar, mormödrar nära.) I ärlighetens namn är det ju inte så det går till. Jag säger: -Akta, nu, mamma måste komma fram här så jag kan laga mat, kan inte du leka lite med dina Anny Bösch, jag är snart klar så kan vi äta. Eller: -Jo lilla gubben vi ska åka och bada men inte just idag, vi hinner inte det för mamma är så trött nu och vi måste lägga oss för vi ska upp tidigt imorgon…bla bla bla. Jag hatar det. På allvar.
Om jag visste när jag skulle dö då skulle jag ändra mycket här. Då skulle fokus läggas på barnen och mina relationer till min familj och vänner. Jag skulle inte skjuta upp någonting, jag skulle kasta mig iväg till ett soligt land med allihopa i eftermiddag. Jag är så fruktansvärt trött på detta väder, att frysa i själen och att oroa mig för min framtid. Jag skulle sälja den här satans tomten vi blivit lurade på och inte köpa något nytt eller kanske bara hyra och leva upp alla pengarna?
Jag skulle skaffa ett boende var helst det passade och sedan ägna all min sista tid till att umgås, äta, lyssna på musik, se på teater och resa. Uppleva saker ihop. Jag skulle skriva de tre eller fyra böckerna jag har i skallen och göra de ultimata listorna på allt jag gillar så att mina barn ska få veta vad jag gillat i livet och vad jag tror de skulle tycka om. Jag skulle också skriva ned bra saker att undvika…det är en lista jag funderat på länge, den kommer nog bli av även om jag inte får veta vilken dag jag ska dö på. Ganska snart tror jag den är klar, kanske redan i eftermiddag.
Listan på världens bästa filmer påbörjades igår, den är redan hiskeligt lång, men så var jag något av en cineast i mina yngre dar.
Jag är inte så ”smal” när det gäller film, Både Die Hard och Dödligt vapen finns med på listan men också filmer som Brända av solen och Snön på Pyrenéerna…lite smalare. Svårast har jag att minnas bra svenska filmer…Fanny och Alexander är ju med såklart och Den goda viljan men sen kan jag bara minnas trams…och Ogifta par, den gillade jag verkligen.
Jag vet folk som lämnar sina barn på dagis halv sex, när det öppnar och sedan hämtar dem strax innan stängning. Dessa barn är borta från sina föräldrar i mer än 10 timmar fem dagar i veckan kanske 40 veckor om året. Visst, föräldrarna är unga, de satsar på karriären och vill kunna leva ett BRA liv. Tänk om bussen åker av motorvägen och de dör 07.35 på väg mot en kranskommun….Bara som ett exempel.
Visst kan olyckor inträffa när som helst och oftast inte, men jag är personligen lite trött på ekorrhjulet. Jag förstår att man måste försörja sig på ett eller annat sätt men just precis nu när mina barn är så där ivriga på samvaro med MIG, då jobbar jag mig trött och orkar knappt vara med dem. Det känns inte alls bra. Särskilt som den vakna tiden (om man räknar bort den under nätterna) ihop blir kanske tre till fyra timmar per dag en vanlig vecka. Och då ska saker utföras. Utfording, tvättning, tandborstning och läggning.
Jag vill inte vara fördömande här, vissa barn har det dessutom BÄTTRE på förskolan än hemma. Men för mig känns det helt orimligt att leva livet så. Då kanske man skulle väntat med barn, eller väntat med eventuell karriär. Jag har försökt jobba deltid så mycket det gått medan barnen varit små. Både för att orka men också för att jag har andra intressen i livet.
Jag är ingen anhängare av den där Paulsson som skriver om att arbete är totalt meningslöst (men jag tror inte det är så för då skulle dessa tjänster inte finnas…möjligen finns det väldigt många arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är totalt vettlösa men annars inte). Medborgarlön bygger ju på att någon ANNAN arbetar och betalar in skatt. Och det är ju inte rättvist. Jag ser framför mig att det är statusjakten som gör att vi hela tiden måste håva in pengar…och det är där som iallafall jag skulle sätta in stöten. För min personliga del. Vissa arbeten är säkert extremt tillfredställande, mitt till exempel. Men det är inte roligare än att vara med familjen.
Nu, när jag fick höra att det var dags att visa framfötterna och jobba heltid för att komma framåt, då krisade jag ihop mentalt. Inte bara för att det skulle innebära 10,5 timmar borta från hemmet varje dag fem dagar i veckan utan även för att jag kände att det var ett orimligt krav från en arbetsgivare. Jag har ju laglig rätt att arbeta deltid…och vid detta tillfälle hade jag precis fått en plats på förskolan, tidigare än vi hade planerat….Är det arbetet som är viktigast i livet? Är det så?
Ni hör ju att jag inte tänkt klart här, just nu orkar jag knappt vara med barnen alls, men jag undrar om jag inte mått bättre av ett annat liv….
Jag hoppas jag har 40 år kvar att reparera eventuella skador jag åsamkat barnen med min mentala frånvaro. Om inte annat är det kanske hög tid att börja spara i en terapifond så att de kan gå och tala ut senare, helst inte hos en dynamiker…
Det får mig osökt att tänka på att Woody Allen släppt en ny film. Jag hoppas på den. Där har vi en man som gått i terapi (analytisk) i 40 år utan att ha kommit vidare ett smack.
Man söker psykiatern för att man bajsar på sig i hissar, efter 10 års terapi tre gånger i veckan och två miljoner kronor senare bajsar man fortfarande på sig i hissen. Men man vet VARFÖR!
Hej då. nu ska jag….jag vet inte…orka med mig själv. (Och göra klart listan på de enda sevärda filmerna i världen).