Idag tändes ett litet hopp. Det verkar som om vi får bygglov. Jag var glad nästan hela dagen och tänkte sätta mig för att skriva något skitkul jag klurat på. Men, då ser jag en notis som poppar upp på datorn (jag hatar de där jävla notiserna. De stör. Jag kollar för tusan mailen när JAG vill, det måste inte larmas om allt hela jävla tiden!)
Det var vår advokat. Han meddelade att vi nog inte ska tro att ett skadestånd är en lätt sak att få av den idiot som vi köpt tomten av…det kommer nog bli domstol. Jag skrev tillbaka att om det så ska kosta mig varje slant (jag inte har) så ska jag släpa den karln in i domstolsbyggnaden och banka skiten ur honom så att han aldrig mer förstör livet för en småbarnsfamilj. Och sen lade jag till att jag ska jaga den satans mäklaren också, han som visade sig vara polare med den förste idioten och sålde en tomt till oss som det varit stora svårigheter att få bygglov till.
När jag tryckte på skickaknappen kände jag att advokat nog ändå hade kunnat vara min grej. Det var så jag tänkte innan gymnasiet, att läsa juridik. Men min dödsångest och uppfostran i en läkarfamilj gjorde att jag svängde om. För sent tyvärr. Så här sitter man med skägget i brevlådan. Men jag ger mig inte. Jag ska banne mig jaga dessa typer så länge det går och visar det sig fruktlöst blir det pressen, TV och jag vet inte allt. Jag ska vara väldigt tydlig med att jag tänker hänga ut dem så gott det går…kanske Uppdrag Granskning, Skatteverket osv osv, jag kan vara ganska uppfinningsrik om det kniper. För så här ska det inte gå till. Man ska kunna lita på skrivna kontrakt och ingångna avtal. Mäklare ska vara båda parters ombud (vilket ju egentligen är helt vrickat men annars behövs de ju liksom inte). Vi kommer lida stort ekonomiskt av detta och jag tycker faktiskt inte det är OK.
Jag vet att jag låter som en rättshaverist nu men so be it. Jag har rätt, övriga har FEL och där släpper jag den bollen. (För nu).
Annars har vi lekt fredag här hemma. Barnen önskade tacos och vem är jag att bestämma annat. Det är för övrigt ganska bekväm mat. Om man kommer ihåg att köttfärs är en av huvudingredienserna, och att man släpat massor med pantburkar och PET-flaskor till butiken och håller kvittot i handen när man betalar….
Jag vinner inga verbala debatter här hemma längre, vanligen är jag bäst på det. Maken vinner på humor och härskarteknik. Nu vinner han i alla grenar. Varför? Jo jag har en utbränd hjärna som säger cykelhjälm istället för tårtspade och jag finner mig i källaren och undrar var fan är jag nu?
Idag började jag käfta lite med maken efter middagen. Han skulle nödvändigt göra något och lämnade mig återigen med allt det tråkiga arbetet (allt arbete i hemmet är förvisso tråkigt just nu men det är fortfarande roligare att ställa till det i köket än att ordna upp). Jag suckade och sa:
-Jag plockade undan allt från igår, som du lovade hjälpa mig med, för att kunna laga mat. Sen inhandlar jag och lagar jag all mat, dukar fram, servar alla under middagen och reser mig minst 6 gånger för att hämta bröd, vatten och annat till de som strategiskt nog placerar sig längst bort i köket och då rimligen inte kan gå LÄNGRE än den som sitter närmast…
Då inleddes en till en början rapp dialog från min sida som stupade på att jag vrickar till tungan. Då härmar han mig och hånar mig så att jag blir arg och påpekar att härskartekniker, det är en dålig strategi mot en kvinna som vet att de finns. Men jag slant på orden igen och då kör han samma taktik i repris!!! Jag gav upp, suckade och skrattade lite trött, öppnade kylen och sa högt:
Vad fan ville jag ha här??
Maken gjorde sorti.
Jag städade köket, långsamt. Tiden är inte på min sida längre. När han gjort sitt dunderviktiga uppdrag typ rättat till kamremmen på moppen; som aldrig riktigt funkat och som varje gång han lagar en sak omedelbart går sönder någon annanstans. Emedan han säger till mig när jag klagar på detta:
-Så är det med moppar!
-VA? är det så med moppar? Att de ska gå sönder hela tiden? Vad är det för himla regel? Tänk om en bil funkade så? Vem skulle köpa en bil då?
Nåväl. Han fick en direkt order av mig att bada de två yngsta och låta mig vila benen tre minuter. Frank skulle få se på Barnkanalen under tiden och så skulle vi komma upp sedan för läggning.
Han gick, jag satte mig ned, tog tag i kaffekoppen och andades; i tio sekunder. Då skriker han som om någon fått ett spjut genom frontalloben (och aldrig mer blivit sig lik) varpå jag rusar upp. Tylla har bajsat i det gemensamma badvattnet. Hurra! Maken är kräkmagad varför jag måste axla ansvaret. Han står paralyserad med det lilla bajsmonstret i famn och jag tänker HUSK-MIDAS typ (alla vårdvänner fattar). Min respons blir: Du tar T till duschen, ni båda duschar (jag tänker att han då kan känna att även han är krispigt ren) och jag tar hand om avföring, kontaminerade badleksaker, badlakan och liten huttrig fyraåring.
Allt gick bra i slutändan. Ingen luktar bajs mer här hemma, men det var nära ögat!
Så gick det alltså med den nya strategin bada barnen trötta och sömniga. Det blev totalt kaos. Vi gjorde tappra försök att läsa, vyssja och låta se på tv men till slut gav jag upp. Jag deklarerade: Nu har jag varit helt belamrad med sjuka barn, hemarbete och blivit störd fem gånger om natten samt gått upp först sedan i fredags. Nu tar vi ut alla i bilen så de somnar direkt.
Han tjafsade emot som vanligt. Jag stod på mig och sade. Idag är det inte nejsägarna som bestämmer nu ÅKER VI!
Och så blev det. Alla somnade fint inom 20 min. Jag andades i baksätet och var nöjd. Tyvärr vaknade Tylla när bilmotorn stannade men det fick bli makens problem. Jag skulle VILA. I det läget får man tråkiga mail enligt ovan och skriver världshistoriens tråkigaste och LÄNGSTA versaler OCH fet text….
Nä hörrni tåliga läsare, jag tipsar er om att leta er tillbaka i tiden i mina inlägg. Från samma tid förra året, då var det lite mer schvung i skrivandet. Så låtsas att det är 2014 och allt bara var en dröm…..
Vi hörs!