God och glad kexchoklad

Detta inlägg skrevs i olika fragment under helgen. Sista biten medan jag strök i källaren söndag morgon. Det är blandad kompott, precis som mitt liv. Jag är något nedmal av vardagen. Det gör att jag är en aning låg. Jag gillar inte detta, jag är van att vara på topp. Jag skrev på facebook att jag ska säga upp DN, det tar en månad att bli av med den och jag sörjer det lite för jag gillar morgonrutiner. Jag gillar överhuvudtaget rutiner. Men jag måste dels av ekonomiska skäl men framförallt för jag står inte ut med allt vansinne i världen. Det kommer för tätt inpå. Jag brukar plåga mina fb-vänner med foton på upprörande artiklar etc och sen skriva min kommentar. Sista sådana inlägget fick kommentaren ” sluta nu med DN Anna” och att man skulle vara vara en god människa, uppfostra sina barn väl och ha ett jobb med kall och lite till ungefär. Då har man gjort vad man kan.

Jo, det håller jag med om. Man ska vara snäll mot medmänniskor framförallt mot sina barn, uppfostra dem demokratiskt och har man ett jobb där man vårdar/uppfostrar/hjälper andra kan man vara nöjd med sig själv.
Det finns galningar överallt, religion makt och pengar verkar vara det som betyder allra mest för väldigt många. För att nå sina mål kan man ha ihjäl hur många som helst och ändå sova gott om natten.
Dessa giriga och maktälskande människor mår allra bäst när vi andra inte bryr oss utan kick backar med ett glas rött i soffan framför tvn. Sådan skulle jag aldrig kunna bli (utom just nu då såklart när allt är galet här). Jag kan hålla med om att ignorance is bliss men jag undrar hur världen kommer att utvecklas då. Vilka som ska ta hand om och reagera på all vansinnesskit som finns i världen eller för den delen lilla ankdammen? 

Ska de utan barn som innehar icke världsförbättrande jobb göra detta? Hur många sådana finns? Är de intresserade?

Men hon har delvis rätt, för mig är det nog nu. Världen får klara sig själv utan mina upprörda kommentarer för jag inte ska gå under just nu. Jag kapar nyhetsflödet via papper, kan inte utlova sluta lyssna på radio dock.

Jag måste kapa bort det som tränger sig på. Jag känner mig som Snövit. Springande i panik genom skogen med jägaren bakom mig sträcker sig knotiga och taggiga grenar efter min kropp.
Detta i form av efterhängsna mail, telefonförsäljare och enkäter. Detta ska nu i tur och ordning avslutas. Jag avregistrerar mig från alla maillistor jag inte visste att jag fanns med på, telefonförsäljarna får svar och jag avböjer. Jag vill bli lämnad i fred. Skulle jag inte behöva jobba för att leva hade jag gärna bott i en enslig by i franska eller spanska alperna. I want to be alone! (med min familj!!)

Se där vad som händer när man vänder bort blicken i tio minuter! Fryst persilja tinade på golvet lite längre bort också…

Min telefon som nyligen uppdaterades pockar på med förbannat inlogg till iCloud som jag inte ens använder. Det är klick hit och klick dit  som stjäl min oerhört dyra tid och uppmärksamhet. Det ska bort!

Vi åkte till svärföräldrarna i helgen. Underbart vackert och fantastiskt med bad, grill och lek. Tyvärr pajjade mitt bäckenben ihop den dagen. Ensam med små barn i cirka 50 timmar under arbetsveckan blev för mycket för det. Jag faller isär. Inte nog med värken i övre delen av kroppen, nu ska man känna sig som i slutet av en tung graviditet i nedre delen också.

Jag funderar allvarligt på att boka om semesterbiljetterna till en vecka tidigare för jag klarar inte en ensamvecka till. Jag kommer gå i två delar! Att sticka till föräldrarnas sommarhus känns som enda lösningen. 
Att maken är hemma med barnen är en omöjlighet just nu. Panik helt enkelt. Jag säger till maken att kolla om biljetterna är ombokningsbara, då jag jag och några barn dra tidigare och han kan komma ned som tänkt. I mitt stilla sinne hinner jag också tänka att han då kan städa hela huset. Sekunden senare inser jag att jag i så fall måste skriva en lista av vad som ska göras inklusive tydliga instruktioner om hur och på vilket sätt. Kanske jag även måste rita karta?

Nej var svaret. Det går ej att boka om utan nya biljetter till små ban måste köpas och jag måste betala eventuell mellanskillnad.  När vi senare sitter i trädgården säger han att han gärna hade velat ha en ensamvecka, träffa kompisar och så….Vi har helt klart olika bild av världen. Jag anade detta. Jag har nämligen fått samtal från samme man för sex år sedan då han var ensam i tre veckor. Jag var på kurs i Indien. Han ringde för att höra var tvättmedlet fanns. Antagligen hade det varit billigare att bara åka och köpa.

Jag beslutar mig då för att ”jobba”. Jag låser in mig på mitt arbetsrum och pyssla med bokföring, städa rummet och ta lite hand om tvätten. Utan barn. Maken lämnas med de tre små och jag ignorerar allt som rör detta. Barnen far in och ut i huset, gnäller, ser på tv och till slut somnar lillan. Jag jobbar på, maken försöker höra om jag har koll på barnen….Nej säger jag kort.
Jag är på jobbet.

Så jag sparar på krafterna, bäckenet och min mentala hälsa. Han gör pannkakor av smeten jag gjorde igår och barnen är överallt utom under hans kontroll. Jag jobbar som sagt (och hoppas att ingen blir överkörd eller drunknar i poolen han fyller medan han pratar i mobilen i köket…) De överlever säkert. Han frågar snäll om jag vill ha en pannkaka men jag är in the disappearing business just nu (det vill säga; har planer på att återgå till min grundstorlek, 38) så jag tackar ödmjukast nej.

Igår hann jag dock med en trevlig grej….Svartvinbärslikör, hör och häpna. det får bli motvikten till allt trist ovan…Sån är jag, bjuder lite på mig själv i mitt djupaste mörker!;) En kanontjej helt enkelt med pistolmynningen mot tinningen.