Jag kom vilse idag. Inte så mycket men tillräckligt för att jag skulle behöva koncentrera mig lite och snabba på stegen för att inte komma för sent till ett bokat möte. Jag smsade samtidigt med en vän och var inte helt fokuserad. Jag fick skriva ”vilse i Norrtälje” för att hon skulle förstå varför jag bröt konversationen. När jag senare tog upp luren såg jag att hon tipsat om GPSen men jag svarade att sådant är för fegisar. Hon höll med.
Detta kom att bli inspirationen till dagens skriveri. Så är det för mig. Jag känner mig tom i huvudet, har inget att skriva om och så plötsligt en knuff i rätt riktning. Jag mindes att jag som barn gillat att komma bort. Jag bestämde på förhand hur jag skulle gå till väga. Tre vänster en höger till exempel och så cyklade jag iväg. Bara för att se var man hamnar. Låter det knasigt? Kanske.
En vacker gammal karta över Stockholm. Staden i mitt hjärta.
Jag gillar även att hitta. Alltså veta vägen, jag tar ära i att kunna komma fram rätt så obehindrat i Stockholm. Jag har haft bil sedan jag tog körkort vid 20 års ålder och kört mycket i stan, även bott där. Så om någon slänger ur sig en adress eller en plats brukar jag kunna ta mig dit. Om jag inte vet kollar jag upp på en KARTA. Jag gillar däremot inte GPS. De visar ofta en sämre väg har jag märkt. Jag retar mig oerhört, de gånger jag åkt taxi på sistone, på att chaufförerna inte vet var de är eller vart de ska. Inte som i London precis.
Jag har vid några enstaka tillfällen använt GPSen i min telefon men jag gillar inte att köra i ”blindo” jag vill se slutmålet, inte höra var jag ska svänga eller eventuellt göra en u-sväng. En gång i mitt förra liv (med exmaken) skulle vi bila till Frankrike. Jag körde som vanligt (jag har svårt att sitta i passagerarstol, jag har för mycket åsikter). Exmaken som är en tekniknörd, hade tryckt ut långa listor från nätet med köranvisningar i stil med ”kör rakt fram i rondellen, tag andra avfarten och fortsätt 1500m rakt fram. Sväng av mot väg 103 och kör vidare i västlig riktning”. Detta funkar ju utmärkt om inget hänt mellan det att listan skrevs ut och att franska vägverket bestämt att vi ska lägga om alla vägar in och ut genom paris när Anna Voltaire med familj ska in i stan från périphériquen. Hux flux kan man då vara på väg mot Östtimor…
Efter minst fyra varv i en rondell, då jag upprepade gånger bad om riktningen och bara fick skäll tillbaka, bad jag honom vänligt men bestämt att betänka vilket som var mest konstruktivt. Att skälla eller ta fram Europakartan som jag trots hans protester packat ned.
Vi kom ur rondellen till slut och fann rätta vägen men där och då bestämde jag mig för att alltid ha en kartbok med i bilen när jag ska ut i världen.
Jag vill kunna analysera vägen själv, se vartåt vi barkar så att säga. För mig är destinationen central, vet man bra den blir det enkelt. Har man sett bilden framför sig och några ortsnamn då löser det sig alltid.
Att komma fel skrämmer inte mig. Små hålor i Sydtyrolen kan ju visa sig vara rena drömmen. Tillsammans har vi med mamma som kartläsare, och för all del reseledare, tillbringat många dagar och nätter på Europavägarna i min familj. Jag älskade detta. Just i den stunden då mamma läste högt för mig och min bror om en viss klippgrotta från förhistorisk tid tyckte jag kanske inte det var så roligt men jag lärde mig saker och tänker tillbaka på allt vi sett och gjort med en stor dos nostalgi och tacksamhet. Nu märker jag att jag gör samma sak. Förra sommaren tvingades nuvarande maken att ta en omväg till Bayeux för att jag skulle få se tapeten från 1066 och tiden däromkring. Ett fantastiskt museum och dit måste ni åka om ni är i närheten. 70 meter ullbroderad historia. Man kan få guidningen på svenska till och med. Har du hårt motstånd att kämpa mot kan jag upplysa om att Omaha beach ligger där också så om du står ut med lite krigshistoria så kan man på detta sätt lura med sig de som föredrar detta. Mycket vackra omgivningar finns det också.
Så nu sitter jag här och börjar plötsligt drömma om nästa bilresa. I sommar reser vi ej, vi ska bygga hus. Men kanske nästa sommar, då blir det säkert Frankrike och kanske vi ska besöka Lascaux II. Jag har varit där med äldre barnen men ej maken och de små. Det är gränsfall att de kan uppskatta detta men grotta som grotta tänker jag, även om det historiska vindslaget går dem förbi.
Är ni i trakterna av Dordogne, Sarlat närmare bestämt, ska ni passa på att besöka detta.
Barn 6,20 €
Vuxen 9,70 €
Öppet:
Från 16/02/2013 till 31/12/2013
Jag kom vilse idag. Inte så mycket men tillräckligt för att jag skulle behöva koncentrera mig lite och snabba på stegen för att inte komma för sent till ett bokat möte. Jag smsade samtidigt med en vän och var inte helt fokuserad. Jag fick skriva ”vilse i Norrtälje” för att hon skulle förstå varför jag bröt konversationen. När jag senare tog upp luren såg jag att hon tipsat om GPSen men jag svarade att sådant är för fegisar. Hon höll med.
Detta kom att bli inspirationen till dagens skriveri. Så är det för mig. Jag känner mig tom i huvudet, har inget att skriva om och så plötsligt en knuff i rätt riktning. Jag mindes att jag som barn gillat att komma bort. Jag bestämde på förhand hur jag skulle gå till väga. Tre vänster en höger till exempel och så cyklade jag iväg. Bara för att se var man hamnar. Låter det knasigt? Kanske.
En vacker gammal karta över Stockholm. Staden i mitt hjärta.
Jag gillar även att hitta. Alltså veta vägen, jag tar ära i att kunna komma fram rätt så obehindrat i Stockholm. Jag har haft bil sedan jag tog körkort vid 20 års ålder och kört mycket i stan, även bott där. Så om någon slänger ur sig en adress eller en plats brukar jag kunna ta mig dit. Om jag inte vet kollar jag upp på en KARTA. Jag gillar däremot inte GPS. De visar ofta en sämre väg har jag märkt. Jag retar mig oerhört, de gånger jag åkt taxi på sistone, på att chaufförerna inte vet var de är eller vart de ska. Inte som i London precis.
Jag har vid några enstaka tillfällen använt GPSen i min telefon men jag gillar inte att köra i ”blindo” jag vill se slutmålet, inte höra var jag ska svänga eller eventuellt göra en u-sväng. En gång i mitt förra liv (med exmaken) skulle vi bila till Frankrike. Jag körde som vanligt (jag har svårt att sitta i passagerarstol, jag har för mycket åsikter). Exmaken som är en tekniknörd, hade tryckt ut långa listor från nätet med köranvisningar i stil med ”kör rakt fram i rondellen, tag andra avfarten och fortsätt 1500m rakt fram. Sväng av mot väg 103 och kör vidare i västlig riktning”. Detta funkar ju utmärkt om inget hänt mellan det att listan skrevs ut och att franska vägverket bestämt att vi ska lägga om alla vägar in och ut genom paris när Anna Voltaire med familj ska in i stan från périphériquen. Hux flux kan man då vara på väg mot Östtimor…
Efter minst fyra varv i en rondell, då jag upprepade gånger bad om riktningen och bara fick skäll tillbaka, bad jag honom vänligt men bestämt att betänka vilket som var mest konstruktivt. Att skälla eller ta fram Europakartan som jag trots hans protester packat ned.
Vi kom ur rondellen till slut och fann rätta vägen men där och då bestämde jag mig för att alltid ha en kartbok med i bilen när jag ska ut i världen.
Jag vill kunna analysera vägen själv, se vartåt vi barkar så att säga. För mig är destinationen central, vet man bra den blir det enkelt. Har man sett bilden framför sig och några ortsnamn då löser det sig alltid.
Att komma fel skrämmer inte mig. Små hålor i Sydtyrolen kan ju visa sig vara rena drömmen. Tillsammans har vi med mamma som kartläsare, och för all del reseledare, tillbringat många dagar och nätter på Europavägarna i min familj. Jag älskade detta. Just i den stunden då mamma läste högt för mig och min bror om en viss klippgrotta från förhistorisk tid tyckte jag kanske inte det var så roligt men jag lärde mig saker och tänker tillbaka på allt vi sett och gjort med en stor dos nostalgi och tacksamhet. Nu märker jag att jag gör samma sak. Förra sommaren tvingades nuvarande maken att ta en omväg till Bayeux för att jag skulle få se tapeten från 1066 och tiden däromkring. Ett fantastiskt museum och dit måste ni åka om ni är i närheten. 70 meter ullbroderad historia. Man kan få guidningen på svenska till och med. Har du hårt motstånd att kämpa mot kan jag upplysa om att Omaha beach ligger där också så om du står ut med lite krigshistoria så kan man på detta sätt lura med sig de som föredrar detta. Mycket vackra omgivningar finns det också.
Så nu sitter jag här och börjar plötsligt drömma om nästa bilresa. I sommar reser vi ej, vi ska bygga hus. Men kanske nästa sommar, då blir det säkert Frankrike och kanske vi ska besöka Lascaux II. Jag har varit där med äldre barnen men ej maken och de små. Det är gränsfall att de kan uppskatta detta men grotta som grotta tänker jag, även om det historiska vindslaget går dem förbi.
Är ni i trakterna av Dordogne, Sarlat närmare bestämt, ska ni passa på att besöka detta.
Barn 6,20 €
Vuxen 9,70 €
Öppet:
Från 16/02/2013 till 31/12/2013