I dag hade jag extra jävlig barndom. Eller nej, jag hade inte en jävlig barndom, det är vad jag håller på att skapa för mina barn tror jag. För nu känns måttet liksom rågat. Jag gjorde ju ett stort nummer av den där kaninboken för ett tag sedan men….den funkar inte riktigt nu. Delvis beror det nog på att vi sover fem i samma rum à la 40-tal men det kan också vara för att mina barn har noll koll på hur man gör när man lyssnar och tolkar signaler från medmänniskor. Min ”nu orkar jag snart inte mer utan skriker rakt ut -min” funkar sådär, folk verkar tro att den betyder, kom och sätt dig på mitt huvud….
Låter det dystert? Japp, det är dödsmörkt! (Autocorrekt valde dödsmärkt…ingen vidare förklaring). Jag gav upp, tog fram datorn och satte mig helt sonika mitt i kaoset för att blogga, vad händer då? Alla lugnar ned sig och än så länge känns det som om de faktiskt kommer somna snart!?! Rena hånet faktiskt!
Vill ni veta hur det gick så här snett idag? Såklart ni vill!!!
06.00, klockan ringer. Anna går upp, ingen frukost hinns med för ett barn vaknar samtidigt. Jag tar ett glas juice och en medicin (diklofenak, mycket bra mot värkande kroppsdelar, denna gång i högdos. Den anaplastiska anemin rycker närmare…Autocoorect föreslog atlantiska). Jag gav mig av hemifrån vid halv sju. maken hade dessförinnan fått den utlovade pussen så hans dag startar bra.
(Knattrandet på tangenterna verkar fungera, schhhhhh!)
När jag närmar mig arbetsplatsen minns jag att jag inte har något betalkort. Det blir således viktigt att hitta en gratisparkering. Det gick ej. Då blev det betaldito. Men jag kan bara stå en timme, sen börjar det kosta. Jag går upp till jobbet, loggar in och kollar av vad som står på schemat…tre patienter, två innan lunch. Easy peasy!
Jag kommer på att jag kanske kan betala med kort!, jag går ned till apparaten för att kolla hur….Fotar skylten och minns ATT JAG INTE HAR NÅGOT KORT! Jag läser dock att jag bara behöver ett kortnummer, det har ju maken…jag smsar. Han sover fortfarande så jag få vänta (inte min specialgren). Jag registrerar dock honom som kund och förbereder.
Jag inser samtidigt att jag saknar körkortet. Och nycklarna jag skulle skicka rekommenderat till vår köpare…många bollar som tappats i luften. Mycket stressande.
När manken vaknat till liv får jag alla uppgifter jag behöver. Allt ordnar sig. Han lovar komma med MITT betalkort som tydligen kommit i posten , körkort och leta efter nycklarna EXAKT där jag tror att jag lagt dem.
Sen börjar arbetsdagen. Allt kommer ordna sig.
När jag på hemvägen ska handla, hämta paket och bara ta det lugnt går pulsen ned en aning.
När jag ska ta fram mailet med aviseringen ser jag att det inte var i detta centrum…OK, no biggie, jag tar det imorgon då.
Jag handlar hälften av vad jag skulle (men det visste jag inte när jag gjorde det såklart.) Nöjd stoppar jag in betalkortet i kortläsaren och slår min kod, tre gånger, av bara farten. Kortet spärras och jag blir så väldigt väldigt trött. Och lite skakig, för någon lunch blev det inte på grund av kortbrist…
Jag trasslar mig ur den överfulla perkeringen ringer maken och ber honom åka till butiken istället. Jag ringer banken och hör efter vad fan som gått snett, jag skulle ju få samma kod, det bad jag speciellt om. JAG HAR JU NÄMIGEN INGET MINNE!!!! Men nej, jag skulle få ny kod och nu tar det tre bankdagar tills nästa kort dimper ned.
Maken orkade inte åka och lösa ut varorna så jag fick köra tillbaka, gå ett varv till i butiken för att köpa allt det jag glömde första gången och SEN skulle jag äntligen få betala. Jag längtade verkligen efter en näve av de där citronlakritspollyna nu. Jag gick på ångorna av frukostkaffet. Jag slog in makens kod och NEJ, MEDGES EJ. AAAAAAAAAAAAAAA jag blev gaaaalen, jag förde över pengar via mobilen och hoppades hoppades att det var rätt konto för jag ORKADA inte mer nu. Jag behövde komma ur den här butiken NU! Det gick vägen! Snabbt ut, in i bilen och på med radion. Pollyn var helt slut innan jag hann hem. Jag tryckte in dem faktisk. Jag var helt skakig, trött och orolig. Så här blir det ofta nu. På ytan verkar jag helt OK men på insidan, not so much.
I köket sade jag till maken att jag nog behöver ett helkroppsgips, för annars fattar ingen hur man har det. Han höll med och så fick jag laga middag, duka fram, duka av och även om jag fick hjälp med diskmaskins i – och urplock var det JAG som fick komma på den goda idén. Jag bad inte om hjälp när jag tömde tvättmaskinen, tumlaren eller hängde tvätten på altanen. Jag bara teg.
En minut försökte jag vila i soffan, ryggen och benen sade ifrån. Den stunden varade 28,7 sekunder. Sedan satt Frank på mitt huvud och resten av familjen hopades omkring mig.
Det är härligt att alla vill sitta på mitt huvud, det kan jag inte förneka men vi är ju åtta i den här familjen, kan inte alla få sin sitta- på-huvudetkompis så vi kan dela lite på gracerna? Snälla!!
Jag satte igång vägskvalpet från P1 i ett desperat försök att maskera Tyllas gråt för killarna…http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495160?programid=4740
Imorgon blir det sjukgymnast, på arbetstid eller rättare, på lunchtid, det blir enklast så, kanske….Vågar jag ens skriva att två av tre verkar ha somnat…kanske kanske jag hinner prata med maken ikväll. Då ska jag be honom beställa gips, massor med gips!